smörklick:

Gör så jävla ont.

Kan väl relatera till viss mån. Kanske inte till barn observation delen men att handlar mycket om att kunna leva med det, man vänjer sig. du kanske behöver någon du står närma någon som du verkligen prata ut om detta eller umgås med och försöka fördriva tiden med.

Blitzen:

man vänjer sig

Bleh, vänja sig vid den här känslan... Lär ta tid. Aja är väll ba o bite the bullet, i guess.

Tror kanske att du går igenom en fas av självkänsla och existensifrågade.

Du har två val vad jag vet, ignorera det och vänta tills det går över eller så går du in djupt och filosoferar över vem och vad du är för att sedan komma ut med en ny självkänsla. (En psykolog kan hjälpa till)

Jag hade en likande fas för ett tag sen, jag in gick djupt in och filosoferade döden/livet och allt sånt djupt. Jag ska inte ljuga, det är skitsvårt att gå in så djupt och ifrågasätta sig själv och du kan bli ännu deppigare i processen. Tog mig en månad att komma ur det. Men det kändes rätt så bra, tyvärr så tror jag inte att jag är klar. Jag tror att när man väl gått in i sig själv så öppnar man en dörr som är svår att ignorera igen. Så du får välja om du ska leva i ett betryggande okännande eller om du är modig nog att öppna dörren för att möta ditt själv.

Vad djupt detta blev

tl;dr version. Skit i det, vänta tills det går över eller tänk på saken (psykolog kan hjälpa)

Det går nog aldrig att bli helt förstådd.

Det är väldigt lätt att älta allt som inte blev.
Älta att det kanske skulle kunna vara bättre.
Älta att "ingen förstår".

Kan säga såhär:
1.Det blev kanske inte som du önskat, men man hittar alltid saker att må dåligt över, alltid saker att gnälla på. Man kan välja att acceptera sin tillvaro i den mån det är möjligt. Går den att förändra till det bättre, ja då är det självklart bra att sträva efter det. Men hur mycket är vanlig livsångest och hur mycket är egentligen ett riktigt problem?
2.Det finns människor som känner liknande. Det gör det alltid.
Det är inget ovanligt att fundera över sig plats här på jorden, att undra vart man hör hemma. Jag kan också känna mig sjukt ensam, men det är inte så jobbigt längre. Dels för att jag vet att jag faktiskt inte är ensam om mina tankar, dels för att jag till stor del accepterat känslan och grubblat ordning på rätt mycket om mig själv.

det kommer kännas bättre när du vant dig.

smörklick:

Någon som kan relatera till mig?

reflekterar bara, jag har lite teorier som jag baserar på 0 bevis.
1. du får ingen intellektuell stimulans, du har ett intresse ingen delar med dig .
2. Du blev aldrig lycklig av att konsumera, du inser att saker inte gör dig lycklig men du har fastnat i världen där man tror att saker är allt man behöver.
Du hade blivit AS GLAD om någon spenderade flera år på att odla växter och sedan gav dig en stor vatten melon som han/hon kämpat as länge för.
3. du saknar mål, skaffa några intressen typ sjunga eller någonting annat.
4. du lyssnar på för många personers problem.
5. har hört att barn som är adopterade har förtryckta minnen av att känna sig övergivna/lämnade ifrån när deras föräldrar lämnade dom, dom har tydligen en större risk att känna så när dom är äldre än andra personer, du kanske har varit med om någonting liknande som liten?
6. Du är ensam.
7. Jag har ingen aning

Känner igen mig i en del. :/
Ibland tror jag det är för att jag håller på och ändras och känner då att jag inte passar in längre i mitt umgänge..men jag vet inte, det kan vara någon psykisk motgång också eller något. det är svårt!