Hej, hallå o god kväll, kamrater. idag är en sådan där dag då man (dvs: jag) känner sig ensam och ingenting är bra. om det finns några fler som känner så, så kan den här tråden få agera sammanförare. här kan vi också prata om hur vi känner kring ensamhet och vilka variationer av ensamhet det finns. oftast pratas det om ordet i en negativt kontext, där fenomenet anses oönskat. när och varför kan det vara bra att vara för sig själv? eller är det bara dåligt? vad är ensamhet för dig och hur ensam gillar du att vara? etc. ta gärna upp egna funderingar och frågeställningar.
~~'* lev länge och väl *'~~
vänligen,
Chibibbi
Jag kan tycka om att vara ensam men jag gillar ej att känna mig ensam.
Min själ är väldigt ensam
Är Downsey en downer?
jag finner trygghet i ensamhet, vilket känns något besvärande nu när jag har det svart på vitt. allt som kräver social interaktion i nyktert tillstånd är något av ett hinder, dock är det många gånger ett hinder som ger en känsla av åstadkommande när det är över. känner mig varken mer eller mindre ensam idag än jag gjorde igår eller lär göra imorgon. tycker inte att något är särskilt bra eller särskilt dåligt. hurra för sertralin osv.
nykterist:
jag finner trygghet i ensamhet, vilket känns något besvärande nu när jag har det svart på vitt. allt som kräver social interaktion i nyktert tillstånd är något av ett hinder, dock är det många gånger ett hinder som ger en känsla av åstadkommande när det är över. känner mig varken mer eller mindre ensam idag som jag gjorde igår eller lär göra imorgon. tycker inte att något är särskilt bra eller särskilt dåligt. hurra för sertralin osv.
tackar för det mest utvecklade och personliga svaret i tråden. på um ska vi vara kompisar som ska kunna prata med varandra om Allt.
kram på dig, pango banjo. du får leta upp några alternativ på filmer du kan tänka dig se på bio sen!
jag har dragit mig undan.
det inspirerar mig konstnärligt.
Chibibbi:
tackar för det mest utvecklade och personliga svaret i tråden. på um ska vi vara kompisar som ska kunna prata med varandra om Allt.
kram på dig, pango banjo. du får leta upp några alternativ på filmer du kan tänka dig se på bio sen!
varsågod. tycker också det. hur ser dina ena tankar och känslor ut kring ämnet?
ska ta en titt. någon särskilt genre du är sugen på?
känner så här, när jag inte haft en inkomst sen maj och varit tvungen att plugga 150 % hela sommaren, att jag är extra familjelös. det blir verkligen påtagligt. har min farmor att ringa i absoluta i nödfall, men hon håller gärna i pengarna så långt det går, varför det bara känns odrägligt och påträngande att be om understöd. lyckligtvis har jag ändå överlevt genom mina trogna vänner, men ja, på sistone har jag mer än någonsin kunnat relatera till något som kan liknas vid Riktig Fattigdom*. väljer att klaga här då jag knappt har någon annanstans att göra det.
upplever därtill att jag är ensam i min bekantskapskrets om att ha "intellektuella ambitioner". men jag vågar/vill inte träffa nya människor eftersom det är tryggt så här.
* det kunde förstås varit betydligt värre
Har gott om vänner och folk omkring mig som jag träffar då och då, men de känns oftast främmande för mig och jag blir uttråkad eller hänger bara inte med i vad de gör och säger.
Har en del komplex av att vara imperfekt och oälskad, och att alltid vara ensam i sinnet gör att jag känner mig värdelös och oönskad när jag tänker på det, så drar mig undan i mig själv och andra människor blir allt mer ointresserade av mig.
varför skriver inte folk i en här tråden?
att man känner sig ensam är kanske något folk skäms för. att dom tror att dom anses töntiga eller konstiga. jag vet inte. här kan vi alla pratar med varandra om allt. vill lyssna på era historier och era tankar.
tid och utrymme att tänka och längta
Jag kan känna mig så tom och ensam som att jag inte har någon att dela mina djupaste tankar med, rädd för att dom inte kommer förstå eller ta in det jag säger. Det är nog det som får mig att känna mig mest ensam, att ingen förstår mig.
Men jag är verkligen ingen ensam tjej, har många vänner och familj.. Men skulle verkligen kalla mig själv filosof som kollar på många dokumentärer och läser, ensam på mitt rum dag ut och dag in med mig, mig själv och mina tankar.
På senaste tiden har jag filosoferat mycket kring "du lever bara en gång" och känner att livet är meningslöst och måste ta tag i det och göra det till mitt liv som jag får göra vad jag vill med för att ja, jag lever bara en gång. Tänker inte gå i skolan, ta studenten och jobba resten av mitt liv, tänker resa runt för att om jag inte gör det så har jag förlorat allt.. mig själv.
(försök förstå vad jag nyss försökte förklara)
blir deprimerad och orklös av ensamhet.
