Fick ett jobb för ett tag sedan, eller ja, den tredje mars. Jag klarade
dessvärre endast av tre dagar, då telefonringandet (jobbade med
försäljning) höll på att ta knäcken på mig då jag har väldigt svårt för
att prata i telefon. På arbetsplatsen skakade jag mest och mådde illa,
hemma hade jag istället ångest och kunde knappt sova på grund utav
detta.
Men det är inte det här som detta inlägg handlar om. Eller jo, kanske lite.
Jag har ganska oförlåtande föräldrar, och när dem fick reda på min
uppsägning så tog det, som ni kanske kan tänka er - hus i helvete.
De
senaste dagarna har varit väldigt hårda för mitt psyke. Jag som redan
mår så pass dåligt sedan innan är nu på min bristningsgräns. Sedan i
onsdags har det varit elaka och arga SMS. Jag har försökt förklara mig
och de lyssnar men viftar bort det med att jag är fet och lat.
Jag
har fått utså skällsord och annat och jag känner mig så himla vilsen.
De båda vill ha mig ur huset och ingen utav dem vill ens samtala med
mig. Min styvfar har även gett mitt mor ett ultimatum där antingen han
eller jag flyttar ut ur huset.
De lagar inte ens mat åt mig
längre. De plockar fram till alla familjen -1 (alltså mig), så sedan i
torsdags har det blivit nudlar för min del. Lyckades dock hitta lite
korvstroganoff i frysen igår, får väl räknas som lyx i dessa tider antar
jag.
Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg riktigt heller,
men jag hoppas att ni förstår mig ändå. Jag behöver skriva av mig då jag
nu känner mig mer ensam än någonsin. Spenderar dagarna med att låsa in
mig på rummet (med undantag för toalettbesök och koka nudlar). Jag ska
även erkänna att en aning mer alkohol en nödvändigt har passerat min
strupe under dessa dagar. Beklagligt och tråkigt, men så är det.
Så
jag vet inte riktigt vart jag är just nu. Jo då, fysiskt vet jag ju
vart jag är någonstans - men inte psykiskt. Allt känns väldigt hårt nu
och jag är som tidigare nämnt på min bristningsgräns. Det känns som att
jag ska falla ihop vilken sekund som helst. Min familj har försummat
mig, då mina föräldrar flera gånger påpekat att jag inte har något
familj eller ett hem. Att detta endast är en tillfällig vistelse tills
jag flyger ut.
Jag har säkert missat att skriva något jag vill ha med, men det får bli ett annat inlägg isåfall.
Allt ser mörkt och hårt ut just nu, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
du kan väl mordhota dem och ta deras pengar och därmed visa lite armbågar och framfötter, driftighet och så. är väl inte mer än rätt. vilka jävla puckon.
mpt:hv:
du kan väl mordhota dem och ta deras pengar och därmed visa lite armbågar och framfötter, driftighet och så. är väl inte mer än rätt. vilka jävla puckon.
Känns ju inte rätt någonstans (oroa dig inte, jag anar sarkasmen), de beter sig som skit. Men det är nog inte den rätta vägen att gå.
Monokromt:
Känns ju inte rätt någonstans (oroa dig inte, jag anar sarkasmen), de beter sig som skit. Men det är nog inte den rätta vägen att gå.
ingen sarkasm, har bara inga mer realistiska och handfasta råd att ge dig men ville ge stöd och ställer mig helt bakom poängen i min jämförelse. jag är i en liknande situation och vet hur svårt det kan vara att bli självständig när man decimerats och passiviserats av oförståelse och överdrivna krav.
ingen sarkasm, har bara inga mer realistiska och handfasta råd att ge dig men ville ge stöd och ställer mig helt bakom poängen i min jämförelse. jag är i en liknande situation och vet hur svårt det kan vara att bli självständig när man decimerats och passiviserats av oförståelse och överdrivna krav.
Ah, I see.
Vet dock inte vart jag ska ta vägen. Hade jag haft en kompis med egen lägenhet hade jag förmodligen dragit dit på momangen. Just nu är jag en fånge i mitt eget hem. Känns ganska illa att jag vaknade runt kl 03 inatt och söp i mig den sista alkoholen jag har. Är ganska.. Packad just nu. 
Vill även tacka för stödet. Känns ganska sorgligt dock att någon som inte ens känner mig ger mig mer stöd än vad mina föräldrar gör.
Monokromt:
Ah, I see.Vet dock inte vart jag ska ta vägen. Hade jag haft en kompis med egen lägenhet hade jag förmodligen dragit dit på momangen. Just nu är jag en fånge i mitt eget hem. Känns ganska illa att jag vaknade runt kl 03 inatt och söp i mig den sista alkoholen jag har. Är ganska.. Packad just nu.
du borde egentligen prata med dina föräldrar antar jag. försöka få dem att förstå att sådan behandling försämrar ditt mående och minskar dina chanser till ekonomiskt oberoende. att man kan ha en dräglig tillvaro hemma utan att det behöver betyda att man tänker parasitera på dem livet ut. att du har en egen vilja att bli självständig men att vissa förutsättningar skulle underlätta.
förefaller det möjligt?
mpt:hv: du borde egentligen prata med dina föräldrar antar jag. försöka få dem att förstå att sådan behandling försämrar ditt mående och minskar dina chanser till ekonomiskt oberoende. att man kan ha en dräglig tillvaro hemma utan att det behöver betyda att man tänker parasitera på dem livet ut. att du har en egen vilja att bli självständig.
förefaller det möjligt?
Det förefaller dessvärre inte möjligt som det verkar just nu.
Har försökt flera gånger innan sedan i onsdags utan resultat. Oavsett vad jag säger (utan överdrift nu) så får jag svaret "MEN TÄNK DIG HUR DET ÄR FÖR OSS DÅ".
Har självklart försökt snirkla mig runt det argumentet och försökt att få dem att förstå, men det är ungefär som att förklara för en hamster hur man bygger en bro. Konstig liknelse kanske, men ack så sann.
om denna tråd egentligen är ett rop efter någonstans att bo tror jag du blir besviken, men det kanske ändå var bra att du gjorde den.
Det förefaller dessvärre inte möjligt som det verkar just nu.
Har försökt flera gånger innan sedan i onsdags utan resultat. Oavsett vad jag säger (utan överdrift nu) så får jag svaret "MEN TÄNK DIG HUR DET ÄR FÖR OSS DÅ".
Har självklart försökt snirkla mig runt det argumentet och försökt att få dem att förstå, men det är ungefär som att förklara för en hamster hur man bygger en bro. Konstig liknelse kanske, men ack så sann.
hur är det för dem? knaper ekonomi eller bara kränkt stolthet?
usch detta påminner så mycket om mina föräldrar. kanske är vanligt och inget att gnälla över men för mig som är ganska (jätte)känslig så var och är det rentav traumatiserande.
hur är det för dem? knaper ekonomi eller bara kränkt stolthet?
Ekonomin är bra, de tjänar hyfsat och vi behöver aldrig riktigt tänka på pengar osv dagarna/veckan innan löning. Men jag antar att det är kränkt stolthet.
Förstår dock inte varför de ska förstöra mig så mycket. Har förklarat min situation så bra det går och hur dåligt delas beteende får mig att må rent psykiskt. Verkar dock dessvärre gå in genom ena örat och ut genom det andra.
Monokromt:
Ekonomin är bra, de tjänar hyfsat och vi behöver aldrig riktigt tänka på pengar osv dagarna/veckan innan löning. Men jag antar att det är kränkt stolthet.Förstår dock inte varför de ska förstöra mig så mycket. Har förklarat min situation så bra det går och hur dåligt delas beteende får mig att må rent psykiskt. Verkar dock dessvärre gå in genom ena örat och ut genom det andra.
ok.
ett råd som jag själv aldrig följer: ta upp ämnet när konflikten avtagit lite och försök vara tydligt pragmatisk. betona att ni har ett gemensamt intresse i att du blir självständig. konstatera att bättre självkänsla är ett lämpligt delmål och något bägge parter har möjlighet att påverka och att du är beredd att göra din insats genom att aktivera dig, söka arbete eller utbildning, kanske psykiatrisk hjälp etc. försök sedan få dem att förstå att de som vuxna människor bör ha vett att lämna irrationell stolthet utanför något så viktigt som sitt barns framtid, och att en sådan attitydförändring är deras viktigaste insats.
att välja tillfälle samt att vädja till ordning/planering, nitisk rättvisa och konkret problemlösning är viktigt med såna människor.
Asså det är helt sjukt det här ju? Vafan är det för föräldrar? Eller ah styvfar som verkar helt sjuk i huvudet.. Man ställer inte ultimatum on någonannans son.. Har väl inga jätte bra tips mer än att stå på dig och försök prata med din mamma i ensamhet
Jag skulle pratat med polisen i din situation, vet inte exakt vad polisen kan göra åt din situation, men det är bättre än ingenting? Det är ju ganska grov kränkning de utsätter dig för känner jag. Lycka till!
fan vad du har ljugit för mig egentligen.
kontakta soc och förklara din situation, kontakta vårdcentralen/ungavuxna och få samtalstid/påbörjad behandling. Ditt problem är att du mår för dåligt för att sköta ett jobb men du måste jobba för att inte din hemsituation ska bli ohållbar. Lösning: jobba hårt för att må bättre.
lycka till
Har du inte rätt till någon form av bidrag? Mat kan du ju laga själv för de pengarna tänker jag. Det är väl det vanligaste när man som vuxen bor hemma.
Kan du inte ta kontakt med någon kurator el dyl som kan prata med din familj? Om de är villiga att komma på ett möte förstås. Men mest ligger det väl på din mamma som måste välja mellan er. Valet är väl kanske enkelt eftersom du är vuxen, men man tycker ju ändå att det är ett väldigt kasst val. Vet dock hur det känns pga min, eller ja, båda eg, föräldrar valde bort mig när jag var 14 och det inte var så festligt att vara förälder/rar längre. Jag var ju då dock så ung att samhället tog hand om mig så jag slapp bo på gatan.
