Om jag sitter och hoppas på att bli stor kommer saker förändras
med viljan och tron. Kommer jag ta mig till berget jag inte orkar gå.
Kommer jag se ner på mina spår i snön och förstå, att
dem kliven räknas som steg ändå.

Även om de inte är vertikala än
så går de mot berget som stiger mot himmelen.
Är det okej att stanna och tänka till.
Ska jag gå utan karta och tro att det är dit jag vill.
eller måste jag gå efter nord och syd och följa en exakt bredgrad,
eller är allt sån jag hör runt mig bara andras tirad.

Är deras berg inte samma som mitt
ser de med oblida ögon på målet som
jag för mitt liv har stritt.
Kommer deras åsikt från någonting jag inte
än kan förstå.
Eller är det de som
har valt helt fel stig att gå.

Hur ska jag göra när jag träffar andra.
är allt så lätt som att ta hand om varandra.
räcker jag. Duger jag. Är det fel att fråga så.
Är det jag tycker det enda som är viktigt och det
borde dem förstå.
Om jag gör någon ledsen, är det alltid mitt fel.
Om jag blir ledsen gör ett förlåt mig då hel.

Är det fel att se på berget stiga upp i min horisont och inte
gå mot det utan bara tänka på att det är för långt.
Är det okej att bara sova o drömma.
Är det okej att fastna och glömma.
Kan man tro att berget alla går mot är ett skämt.
skratta bredvid åt deras strävans flämt.

Kan man se ner på någons resa och bedömma deras färd.
Kan man se på deras berg och tala som att man är lärd.
Kan man bedömma deras rut och veta vart dem ska.
Är det okej att tro att svaren, dem har jag.
Är alla mål olika oavsett vad jag vet.
kan deras resa ha ett värde oavsett om den är rak eller stret.

Kan man tro att man är på toppen, kan man ens komma dit.
När man står där och ser ut, är det värt allt ens slit?
Undrar om man kan vila där och om man är klar.
Eller om berget bara är det man trodde man inte var.