<monolog>

en liten historielektion, ur ett väldigt begränsat och subjektivt perspektiv, av utrymmesskäl.

året var 1995 och indiepopen var stendöd, till fördel för den extremt standardiserade och institutionaliserade britpopen, när broder daniel släppte sitt debutalbum. poparna bytte ut sina jävla fjällrävenryggsäckar och converse allstars mot svart ögonskugga och... ja, converse allstars. allt förändras inte. det var en tid av vansinnig lycka, desperation, okontrollerad nihilism och tungt amfetaminbruk. åren gick, och allt fortsatte som vanligt. tills...

året var 1998, när broder daniel släppte sin tredje fullängdare, forever. tiderna hade förändrats, och istället för att springa runt som amfetaminkaniner så byttes stämningen ut något, och de innan så glada (om än fullständigt vansinniga) pandapoparna sjönk in i en föraning om vad som komma skall. lina efter lina av amfetamin och rödvin byttes ut mot en näve benso och... ja, rödvin (återigen, vissa saker förändras inte). same same, but different. melankolin intog när popflickor och poppojkar på löpande band insåg att de blev äldre, och började uppleva vad deras idoler gjort under flera år. livet var en upprepning av snedfylla, bakfylla och ångest, och de blev bara äldre.

många av pandapoparna, likt jag, upplevde aldrig riktigt den där euforin som svepte över nationen, om än i liten skala, med början runt 1994, och sen spred sig lavinartat (om än på liten skala). men vi upplevde tomheten efteråt. inte tomhet som i avsaknad av glädje, men tomhet som i avsaknad av lycka. eller snarare, den livfulla nihilismen och människor som skiter i allt och skiter i konsekvenserna av begynnande leverskador började bytas ut mot en annan sorts nihilism, en iskall rädsla inför vad som komma skall, även om vi alla inte visste exakt vad det var som hände, eftersom vi inte visste vad det var som försvann. vi visste, men inte alls så självupplevt. lagren av svart ögonskugga blev allt tjockare, zebraflickor och zebrapojkar väntade, vilandes, på något som aldrig riktigt verkade ske. livet fortsatte, fast på standby, och även om varje fylla innan kunde varit den sista, så kändes varje fylla nu som den sista innan bubblan spricker och verkligheten hinner ikapp.

och på det spåret fortsatte det, och så kom millennieskiftet, kents stadionspelning och yvonnes upplösning, broder daniels cruel town och allt kändes - precis som innan. den iskalla medvetenheten om att allt har ett slut. vid det läget så bodde jag i en betongkällare som jag hyrt i andra hand, och jag minns personligen ett ögonblick då jag loggade ut från minnesmonumentet skunk.nu, tog en flaska rödvin och gick ut i kylan, inväntandes döden.

jag ska inte säga något med någon som helst säkerhet, för jag vet inte när det tog slut, men jag ser anders göthbergs minnestext på bede.se, femtonåringar på bilddagboken som tror att panda är en frisyr, och jag hör all möjlig skit som hyllas av mina forna vapenbröder, och märker att... för helvete, pandapopen ska inte leva längre. den skulle dött för längesen. ändå så lever den, i ett så fåtaligt antal individer att jag tvekar inför att kalla mig själv en del av det, men annars vet jag fan inte. vi är de absolut sista av ett utdöende släkte som jag inser aldrig kommer bli detsamma igen, som aldrig ens kommer bli en evig kulturell yttring, som aldrig likt postpunken kommer ha revival efter revival tills skivorna är sönderspelade, nyutgivna, remastrade, kloner uppstådda, civilisationer utplånade, remastringarna uppgrävda av arkeologer i någon skivback och en fullständig återställning gjord och allt är, om än en blek kopia, precis som i manchester free trade hall för tre decennier sedan.

jag hoppas inte ens. att låta någon annan genomgå det här känns bara elakt, och det har varit tio trevliga år och så, och jag vet att jag aldrig kommer ändra mig, och jag vet att en del som kanske kommer läsa det här så småningom kommer se det som ett självmordsbrev - för det är vad det är, på så många plan. och det krossar mitt hjärta och allt det där, men seriöst.

det här är ett öppet brev till alla som fortfarande har något intresse av den här jävla skiten, om det finns fler där ute. ge mig ett tecken på att något har förändrats under de här tio åren, innan jag bränner tio samlade år av minnen och lidande och börjar rösta på socialdemokraterna. någonting, vad som helst. jag är fan tveksam till om jag skulle överleva någon utgång överhuvudtaget, men att bara vänta på undergången håller inte längre. den kommer inte självmant. så frågan är som sådan, mana på den eller sluta vänta?

​

​​

eller skit i att läsa. jag skulle gärna försvara mig med att jag är full som en jude på pesach och hög som henrik berggren på den där wtai-spelningen i sthlm när det nu var, när jag somnade i regnet bakom kulturhuset, men jag är spiknykter och fullkomligt jävla livrädd. vad fan gör man när man är snart 23 år gammal, känner sig som den sista av sin art, och fortfarande känner att varje fylla kan vara den sista? återstår verkligen bara döden nu? som jocke berg skulle sagt, en allra sista rest av en förmodligen sedan länge utdöd jävla art som evolutionen fördärvat till oigenkännlighet. och misären är fullständig.

jag kommer söka upp och ge en eller flera skallfrakturer till alla som inte är fullständigt sammarbetsvilliga i den här tråden, i mån av tid. så tänk inte ens tanken, fucktards. och ja, tråden ligger rätt, den hör inte hemma någon annanstans. insisterar någon på att flytta den så visst. men det är fortfarande fel.

tl;dr EXISTENTIELL ÅNGEST. HJÄLP MIG.

</monolog>