Hallå, jag vill bara skriva av mig, och, fan, ja.
Jag är en tjej på 16 år, börjar med det.
Jag har skilda föräldrar sen snart 13 år tillbaka.
Min farsa blev en grov missbrukare efter jag och min bror kom, så inte så konstigt att det blev som det blev. Nåväl, min morsa tog mig och min bror 4 h från min födelseort och bosatte sig med hennes nuvarande man som hon träffade innan skilsmässan ungefär. Jag bor fint hemma hos mamma, hennes man är snäll, morsan hjälper mig med skolan och fixar allt åt mig. Så misstolka inte rubriken fel. Men grejen är den att, jag har bott här sen jag var 4, ingen är taskig osv, jag har väl nån helt okej vän, och jag kan skaffa ett liv här om jag vill. Men jag vill inte, jag har känt såhär i flera jävla år, jag mår inte bra, visst, bra kan jag må, men är alltid nedstämd. Känner mig inte hemma nånstans här.
Min farsa nuförtiden har byggt upp sig tillräckligt för att klara sig psykiskt, ekonomiskt och de där. Han har varit drogfri i 4 år, skaffat sig en fin 3a. Jag vill fan bo i min jävla hemort - hos honom. Men det går inte. Pappa har grov adhd, fått milda psykiska störningar för allt som var förr. Alla minnen, allt. Vi har försökt i några år att gå ihop, vi kommer inte överens. Nu har jag sökt gymnasie hemma hos morsan, allt är försent känns det som. Läste att om man valde skola i annan ort kan man få studentlägenhet på köpet, nåt sånt. Eller, få lägenhet av socialen, men det går nog knappast, haha. Jag har inte de problemen för att få en. Jag vet inte vad jag ska göra bara. Jag orkar inte längre att bo där jag inte hör hemma. Helt jävla ärligt.
Jag har adhd, svårt att komma till saken och uppfattas som otydlig oftast. Så, nej tack till meningslösa kommentarer.
ta det lugnt bara. jag tycker det verkar bra att du bor hos din mamma om alla är snälla där. du har fan bort där sen 4, du hör inte bättre hemma nån annanstans.
Är hos farsan varannan helg, varje lov osv. Glömde nog tillägga att jag har alla mina vänner där, gamla som nya och hela släkten. Och hos morsan - inte ett skit.
Ibland känner man sig inte hemma någonstans efter jobbiga händelser. Jag bor med båda mina föräldrar i en lägenhet, men oftast känner jag mig inte som hemma pga vissa händelser under min barndom.
Att hitta någonstans man känner sig hemma handlar mer om vart hjärtat hör hemma än vart du faktiskt är geografiskt. Klyschigt, I know, men det är så det är. Försök hitta den plats som är "hem" för dig. Det kan byggas upp via vänner, mål inför framtiden, relationer osv osv. Tänk långsiktigt, inte kortsiktigt. Fokusera på att skapa ditt hem och din trygghet. Vissa av oss har inte alltid turen att få det från början.
fckd:
Är hos farsan varannan helg, varje lov osv. Glömde nog tillägga att jag har alla mina vänner där, gamla som nya och hela släkten. Och hos morsan - inte ett skit.
Gör det som känns bäst för dig. Det du mår bra av. Kanske kunna fixa så att du är där lite oftare? Är där över något lov? Samt att om du tror att du kan bo ihop med din pappa, vill det, och det skulle fungera, så kanske det går? Han har varit drogfri i 4 år såg jag, och det är starkt. Så om det inte leder till bakslag och kan påverka dig negativt ifall droger kommer upp igen, så ja.
fckd:
Glömde nog tillägga att jag har alla mina vänner där, gamla som nya och hela släkten
ja, då låter det ju lite annorlunda.
är det långt mellan din mamma och din pappa?
går det att bo hos mamma och gå på gymnasiet i närheten av din pappa?
4 h imellan, hum.
fckd:
Är hos farsan varannan helg, varje lov osv. Glömde nog tillägga att jag har alla mina vänner där, gamla som nya och hela släkten. Och hos morsan - inte ett skit.
har svårt och se hur man kan ha skaffat vänner när man e 4 år och dessutom lyckas hålla kontakten med dem. du har bott betydligt längre där du bor nu alltså hör du mer hemma där. tycker jag iallafall. bättre att jobba med det du har där du bor än att sträva efter något du inte kan nå för tillfället. gå klart gymnasiet och sen kan du flytta precis vart du vill.
