Jo, men det känns inte riktigt som att dagens samhälle är anpassat till att konstant leva i tvåsamhet eller mer.. Sen är det väl ganska självklart att man ska kunna hantera ensamheten iallafall i korta perioder och det är det som är skrämmande att jag inte gör.

Kan du inte skaffa di någon pojkvänn eller skaffa dig någon chattkompis som är inne 24/7 ? eller måste det vara fysisk närhet?

Det är inte så lätt att bara skaffa sig vettu, det krävs en del 😉 Och fysisk närhet är väl det som de allra flesta föredrar, iallafall jag.

Får jag fråga om du fortfarande är inne i det totala mörkret ? Så som du beskriver dig själv med vänner och familj, och du dessutom klarar av att söka kontakt med psykiatriker, vilket är starkt, så är det nog inga större problem med dig ska du se! Alltså, även den bästa av människa går ner sig någon gång, det är mänskligt, och du kommer ur det. Eller hur!

bomull:

Jo, men det känns inte riktigt som att dagens samhälle är anpassat till att konstant leva i tvåsamhet eller mer..

Personligen tycker jag att det är ett jävla drabbel om all man kan vara uppkopplad till olika sociala grejer dygnet runt samtidigt som man ska vara vänner IRL. Jag är själv då en ensamvarg då som gillar att vara ensam och lätt får obehag och längtar bort när jag är social med folk för länge. Såna som jag passar inte in i dagens samhälle.. well kanske i Norrland eller så. men generellt sett.

Nja, totalt mörker är det inte, men ångesten äter upp mig och det finns ingenting som blir lättare, tvärtom, och det är det jag är rädd för. Att ingenting ljusnar.

Haha, så är det nog. Det är konstigt hur man kan vara så totalt olika, jag trivs bäst i sällskap och gärna när man är fler än två, då känner jag mig som tryggast 🙂

Läste lite snabbt igenom tråden... låter riktigt jobbigt 🙁 Hoppas det löser sig.

Även om du skriver "Jag är i extremt stort behov av människor runt omkring mig" så kanske skulle skaffa dig något djur.
En katt/ elr något annat.
Ett husdjur o sköta gör ofta att man automatiskt tänker på något annat en stund och får paus från vardagen samtidigt som dom gör en aktiv och håller en sällskap 🙂

Ingen jag har frågat eller jag själv har haft goda erfarenheter av BUP.
De är skit, om jag fick säga vad jag kände.

På mig så låter det som om du är en del deprimerad.
Och att ta sitt eget liv är samma sak som att ge upp totalt, längs att dina föräldrar kommer gräma sig livet ut genom att undra vad de gjorde fel.

En låg självkänsla verkar vara ett absolut.
Lider du dessutom av tvång, kan det vara tvångssyndrom.

Vad du skrev om en fundering över att ta livet påminner om titeln på en bok som någon bipolär hade skrivit, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre" och det som är viktigt att inse är att
- hur svårt det än må vara, så kan inte allting göras åt dig, utan det är din egen uppgift att söka och hitta glädjen och motivationen i livet.

Ett eget husdjur kanske även kan vara bra för dig~

Davo; Jo, jag har tänkt det själv och jag älskar verkligen djur. Problemet är att jag är pälsallergiker och ganska inbiten sådan 🙁
Men det finns ju vissa raser som fungerar bra för allergiker, men då kommer vi till det andra problemet som är att jag bor hemma och att det inte är någon i övriga familjen som vill ha husdjur.. Så det är knepigt, väntar något år tills jag flyttar hemifrån då. Men det hör ju också till saken att det är ett långsiktigt behandlingsmedel, när mitt problem varit akut. Men tack 🙂

Pocky; Ja, jag ska faktiskt läsa den! 🙂 Tack för fina ord i övrigt.

bomull:

väldig självinsikt och VET att jag har inte har någon "anledning" att må dåligt, jag är ju en frisk tjej, som har en underbar familj och fina vänner och i hela mitt liv har jag haft nära till skratt.

bomull:

För mig är det ofattbart att det här drabbar mig, depression, det är ju sådant som drabbar personer som haft det svårt, tänker jag.

Känner igen mig mycket , tidigare "omgångar" har det blivit bättre efter någon månads ångest, men nu har det hållt i i fem månader. Jag hoppas det ljusnar för dig snart. Att du kan hitta något som får dig på andra tankar och ger tillbaka någon slags motivation. När allt känns meningslöst är det självklart svårt att orka göra något, men bara gör.
Jag sa till mina föräldrar att jag skulle söka en annan skola än den jag går nu, och då gick inte det löftet att bryta. Nu känns det lite bättre då jag kan hoppas på att hösten blir rolig.

Jag har faktiskt också tänkt byta skola, men jag tror faktiskt inte att min depression har med det att göra så jag väntar ett slag.

Fy vad jobbigt att du mått dåligt så länge. Träffar du någon och pratar? Får du den hjälp du behöver?

Jo precis, det är bara att göra. Hålla sig sysselsatt... Håller tummarna för dig!

Så här låter ett rop på hjälp!

jag kände nästan exakt sådär för bara någon månad sen, med undantag från att jag ville vara ifred, eller åtminstone intalade mig själv att det var det jag ville

eftersom jag inte bor hemma åkte jag hem och var där några veckor,
sen bestämde jag mig bara för att jag inte kunde leva sådär mer,
jag tvingade mig själv att börja träna karate igen, sen började jag försöka boka upp mig hela tiden och träffa kompisar och sånt.
stegvis mådde jag bättre igen.

det var inte så att menlöshetskänslan försvann bara sådär, det tar tid.

Herr Luver:

Så här låter ett rop på hjälp!

...sa Herr Luver när han släppte babyn ner från hustaket

bomull:

allt känns så totalt meningslöst

haha jag vet va du menaar 😛 gå i skola , jobba, dö xD säkert meningsfullt liv :P,

japanen; precis så är det nu för mig med. håller mig sysselsatt och försöker göra saker som jag förut tyckt varit riktigt roligt, försöker träffa kompisar. det handlar ju om att göra det fastän man egentligen inte vill, för att man vet att det är vad man kommer att må bra av en lång tid framöver.. men det är ju svårt att hitta vilja och motivation. men kanske, kanske börjar jag göra det..

tiden läker inte alla sår men den gör dem betydligt lättare att hantera, så tror jag att det är