Det är nämligen så här att jag bor i ett väldigt litet samhälle. Jag är så gott som okysst sedan jag gick i 7an.  Jag är 1.80 lång, väger väl ca 62 kg. smal, men inte så "ful" kropp i helhet. Kan väl lägga till att finnar blivit ett problem som jag dras med. Har väldigt många kompisar och skaffar nya i stort sett hela tiden. många säger att jag är bland de trevligaste personer de träffat och att jag är en "asbra" kille som alla vill umgås med. Jag är rätt blyg mot tjejer, festar inte speciellt ofta heller. Men ändå lyckas jag inte träffa en enda person som ens har en tanke på att kunna bli kär i mig (dåligt förklarat, men jag hoppas ni förstår). 

Alla mina närmaste vänner har/har haft tjej och i dagens samhälle är det som ett dolt tryck på en själv att man ska ha förlorat oskulden vid 17 senast (grovt räknat). har själv inte kunnat hitta en enda tjej som kan tänka sig besvara det jag känner. självkänslan stiger inte direkt av sådant om vi säger så.

för 2 år sedan kärade jag ner mig i en helt vanlig tjej i min klass. Gick ju inte som jag ville direkt, vilket det sällan gör. Noll besvarat av henne. Är väl bra kompis med henne fortfarande men men.. 

Efter detta så känns det som om det aldrig kommer hända att jag träffar en tjej som känner likadant, en tjej jag kan slappna av med. krama, berätta allt för. osv. 

Har jätte bra vänner som verkligen betyder allt för mig, men man saknar (kan väl inte sakna något man aldrig haft men..) ändå någon annan, som man verkligen kan släppa in på djupet.

Vad ska man göra? supa skallen av sig så man hittar en tjej den vägen? men det slutar ju ändå oftast inte bra. 

Jag känner mig så ensam även fast jag är omgiven av grymt härliga personer..

Vet mycket väl att jag inte är ensam om detta, men det är något som verkligen tynger mig ändå.

Det här är väl egentligen ingen fråga, utan mer att jag ville skriva av mig. men skulle vara kul med ett svar och någons annan åsikt om min lilla livshistoria.