Hey, allt löser sig!
Att du bara har accepterat för dig själv är ett jätte stort steg på vägen! Jag berättade inte till mina föräldrar förrens bara några månader sen och jag fyller 20 och det är helt klart värt det. Och vägrar någon inte acceptera dig för den du är så är inte dom värda att ha i ditt liv.
Är kanske inte åldern du letar efter, men finns om du vill prata. Kolla pm.
Bubbän97:
Hej är en 17 årig kille som börjar bli väldigt trött, aldrig varit deppigare. När jag var 8 år insåg jag att jag gillade killar men vägrade själv inse att jag var gay, vid 10 -14 års ålder så blev jag mer säker att jag var bög och ville ha en pojkvän, typ vid 14 års ålder, men kunde inte hitta någon i min ålder. Det har bara fortsatt så, är 17 nu och jag har sjunkit så lågt att jag fått självmordstankar. Jag deppar sällan och är alltid svinglad men det här bryter ner mig mer och mer för varje dag. Är vanligtvis en väldigt glad och positiv person med massor av energi. Idrottat hela livet.
Asså jag kan säga att jag har väldigt mycket kärlek inom mig, är väldigt tacksam för vad jag har, många kan ha hundratals med vänner, men jag kan ha en vän och är så extremt tacksam för det, en vän för mig är lika bra som en miljon helt enkelt. Har börjat böla en gång när jag sagt till min kompis hur mycket han betyder för mig och sagt hur tacksam jag är. Vars jag än är så försöker jag sprida glädje. Lite om mig, nu tillbaka till mitt problem. Som sagt så är jag verkligen inte lycklig just nu, Gråter varje dag och om jag inte gråter så är jag bara deppig, hemma ligger jag antingen och sover eller så spelar jag data med nån kompis, blir massor av skolk i skolan och tagit droger som jag ändå har lyckats hålla mig ifrån nu för sånt hjälper inte ett skit, Enda som hjälper mig att fortsätta är min familj för dom älskar mig så otroligt mycket och dom betyder så mycket för mig. Men vissa dagar så hjälper inte ens tanken av min familj mig, låter säkert överdrivet allting jag skrivit, ja vet inte, Jag har ändå ett stort driv inom mig att jag ska hitta en kille snart men känns hopplöst. Jag är inte den som ger upp i första taget, därför jag skriver den här texten som mitt första och förmodligen sista rop på hjälp eller vad man ska säga, just nu är jag på gränsen till att bara ge upp, försvinna för gott, gör allt jag kan för att hålla texten flytande just nu så förlåt om det är en enda röra,mina händer darrar av nervositet sällan jag uttrycker mina känslor såhär mycket. Kan prata om vänner lite grann, haft få vänner hela livet och vart mobbad en hel del också, tillochfrån. 6an till 9an var dom bästa åren jag haft. Nästan inge Mobbing då iaf :). Vet inte varför heller, jag har alltid varit som vilken person som helst i skolan men gissar de var för att jag alltid varit tyst och aldrig vågat säga emot, de är alltid dom som mobbarn går på. Är midsommarafton och har inte gjort ett skit, bara legat i sängen hela dagen, inte haft kul överhuvudtaget, försökt att träna iaf för de blir jag lite gladare av iaf, men så fort jag är hemma så äre bara skit igen.
Vågar inte komma ut själv, har inte sagt någonting om att jag är gay åt mina föräldrar heller, men det är något som jag vill göra när jag har en kille, helst när han är med annars så blir det aldrig helt enkelt,
Är även missnöjd med mig själv, utseendemässigt mm, kan inte påstå att jag är ful men har personligen alltid varit ganska missnöjd och orolig att folk ska tycka illa om mig, och utseende verkar vara de första folk går på också tyvär, är absolut inte sån själv. Men har fått mer självförtroende nu efter att jag vågat fråga om utseendet, har även haft tjejer som viljat bli tillsammans med mig under åren men jag har aldrig sagt ja till dom av en hemlig anledning,
Vet inte vad jag ska säga typ, de finns såklart alltid någon därute, men vet inte ens någon i mitt samhälle som är gay, inte ens någon som är bi. Måste lägga till att 50 åriga gubbar finns det gott om verkar de som, skitsamma, Att hitta en kille nu skulle rädda mitt liv, det betyder verkligen allt för mig. Finns massor med sajter på nätet där man kan träffa folk men de första man får se är ett peddo som visar allt förutom ansikte så man har fått enorm skräck för såna sidor. Ställ frågor om du tycker texten var skit, är så otroligt mycke jag kan säga men blir för mycket bara. Allt jag vill i livet är att skaffa en pojkvän, bara känslan att få krama en kille är något jag drömmer om och det är mitt mål i livet, Vet inte ens vad jag vill åstadkomma med det här inlägget, men skriv gärna vad som helst tillbaka. Önskar att de gick att hitta någon att prata med på den här sidan men kontaktannonser är ju förbjudet såg jag precis 🙁 Du kan skicka ett privat meddelande eller bara svara på den här tråden så att alla kan se det 🙂 du bestämmer 🙂 Kom med råd eller frågor whatever vad du vill <3 Är ganska glad över all text jag fick ihop iiaf 😀 Brukar bara bli en mening på skolarbeten typ xD
Tack på förhand om någon ens läser detta 🙂 <3
Samma här sökt efter en pojkvän sen jag var 13 år då jag insåg att jag också var bög. Nu är jag 15år och vill också skaffa en pojkvän men hittar inte heller någon 🙁 man blir lite deppig faktiskt 🙁 lycka till :D<3
Eriksson=):
Samma här sökt efter en pojkvän sen jag var 13 år då jag insåg att jag också var bög. Nu är jag 15år och vill också skaffa en pojkvän men hittar inte heller någon 🙁 man blir lite deppig faktiskt 🙁 lycka till :D<3
Du också 😀 <3
samma här 🙁 insåg det när jag var 11 år och nu är jag 16 utan pojkvän fortfarande :/
Bubbän97:
Hej är en 17 årig kille som börjar bli väldigt trött, aldrig varit deppigare. När jag var 8 år insåg jag att jag gillade killar men vägrade själv inse att jag var gay, vid 10 -14 års ålder så blev jag mer säker att jag var bög och ville ha en pojkvän, typ vid 14 års ålder, men kunde inte hitta någon i min ålder. Det har bara fortsatt så, är 17 nu och jag har sjunkit så lågt att jag fått självmordstankar. Jag deppar sällan och är alltid svinglad men det här bryter ner mig mer och mer för varje dag. Är vanligtvis en väldigt glad och positiv person med massor av energi. Idrottat hela livet.
Asså jag kan säga att jag har väldigt mycket kärlek inom mig, är väldigt tacksam för vad jag har, många kan ha hundratals med vänner, men jag kan ha en vän och är så extremt tacksam för det, en vän för mig är lika bra som en miljon helt enkelt. Har börjat böla en gång när jag sagt till min kompis hur mycket han betyder för mig och sagt hur tacksam jag är. Vars jag än är så försöker jag sprida glädje. Lite om mig, nu tillbaka till mitt problem. Som sagt så är jag verkligen inte lycklig just nu, Gråter varje dag och om jag inte gråter så är jag bara deppig, hemma ligger jag antingen och sover eller så spelar jag data med nån kompis, blir massor av skolk i skolan och tagit droger som jag ändå har lyckats hålla mig ifrån nu för sånt hjälper inte ett skit, Enda som hjälper mig att fortsätta är min familj för dom älskar mig så otroligt mycket och dom betyder så mycket för mig. Men vissa dagar så hjälper inte ens tanken av min familj mig, låter säkert överdrivet allting jag skrivit, ja vet inte, Jag har ändå ett stort driv inom mig att jag ska hitta en kille snart men känns hopplöst. Jag är inte den som ger upp i första taget, därför jag skriver den här texten som mitt första och förmodligen sista rop på hjälp eller vad man ska säga, just nu är jag på gränsen till att bara ge upp, försvinna för gott, gör allt jag kan för att hålla texten flytande just nu så förlåt om det är en enda röra,mina händer darrar av nervositet sällan jag uttrycker mina känslor såhär mycket. Kan prata om vänner lite grann, haft få vänner hela livet och vart mobbad en hel del också, tillochfrån. 6an till 9an var dom bästa åren jag haft. Nästan inge Mobbing då iaf :). Vet inte varför heller, jag har alltid varit som vilken person som helst i skolan men gissar de var för att jag alltid varit tyst och aldrig vågat säga emot, de är alltid dom som mobbarn går på. Är midsommarafton och har inte gjort ett skit, bara legat i sängen hela dagen, inte haft kul överhuvudtaget, försökt att träna iaf för de blir jag lite gladare av iaf, men så fort jag är hemma så äre bara skit igen.
Vågar inte komma ut själv, har inte sagt någonting om att jag är gay åt mina föräldrar heller, men det är något som jag vill göra när jag har en kille, helst när han är med annars så blir det aldrig helt enkelt,
Är även missnöjd med mig själv, utseendemässigt mm, kan inte påstå att jag är ful men har personligen alltid varit ganska missnöjd och orolig att folk ska tycka illa om mig, och utseende verkar vara de första folk går på också tyvär, är absolut inte sån själv. Men har fått mer självförtroende nu efter att jag vågat fråga om utseendet, har även haft tjejer som viljat bli tillsammans med mig under åren men jag har aldrig sagt ja till dom av en hemlig anledning,
Vet inte vad jag ska säga typ, de finns såklart alltid någon därute, men vet inte ens någon i mitt samhälle som är gay, inte ens någon som är bi. Måste lägga till att 50 åriga gubbar finns det gott om verkar de som, skitsamma, Att hitta en kille nu skulle rädda mitt liv, det betyder verkligen allt för mig. Finns massor med sajter på nätet där man kan träffa folk men de första man får se är ett peddo som visar allt förutom ansikte så man har fått enorm skräck för såna sidor. Ställ frågor om du tycker texten var skit, är så otroligt mycke jag kan säga men blir för mycket bara. Allt jag vill i livet är att skaffa en pojkvän, bara känslan att få krama en kille är något jag drömmer om och det är mitt mål i livet, Vet inte ens vad jag vill åstadkomma med det här inlägget, men skriv gärna vad som helst tillbaka. Önskar att de gick att hitta någon att prata med på den här sidan men kontaktannonser är ju förbjudet såg jag precis 🙁 Du kan skicka ett privat meddelande eller bara svara på den här tråden så att alla kan se det 🙂 du bestämmer 🙂 Kom med råd eller frågor whatever vad du vill <3 Är ganska glad över all text jag fick ihop iiaf 😀 Brukar bara bli en mening på skolarbeten typ xD
Tack på förhand om någon ens läser detta 🙂 <3
Bubbän97:
Tro mig, jag har försökt, Har inge behov att säga till mina föräldrar, men det är många som vet att jag är gay, typ bästisar.Känns så jobbigt att komma ut till alla jag känner och sen så hittar jag inte ens en kille som jag kan vara med. Många jag känner är homofober dessutom, eller dom tycker lite illa om homosexualitet, klarar inte att folk tycker illa om mig, har skitit i dom vännerna iaf. Har försökt att träffa killar irl men kan typ inte hitta någon, och jag är inte kräsen eller nåt utan kan bara inte hitta någon. Har varit på en del festivaler också.
Ja de har varit pridefestival men har inte haft möjlighet att gå på nåt sånt heller.
Har träffat killar mellan 15 och 18 på kik och snapchat men känns som man skriver i 1-2 dagar och sen är dom less, man börjar fundera om felet sitter i mig då? antagligen. Jag vet inte varför iaf.
Hur går det? Har du hittat ngn kille?
Kan relatera, jag bor i en liten håla, fyller snart 17 år men har aldrig träffar någon kille. Har dock varit öppen i några år nu, fast typ alla gaykillar i min ålder bor i större städer. I feel ya
Hej jag väntar ochså att hitta någon seriöst 🙂
Tinder!!
Avregistrerad:
Hej är en 17 årig kille som börjar bli väldigt trött, aldrig varit deppigare. När jag var 8 år insåg jag att jag gillade killar men vägrade själv inse att jag var gay, vid 10 -14 års ålder så blev jag mer säker att jag var bög och ville ha en pojkvän, typ vid 14 års ålder, men kunde inte hitta någon i min ålder. Det har bara fortsatt så, är 17 nu och jag har sjunkit så lågt att jag fått självmordstankar. Jag deppar sällan och är alltid svinglad men det här bryter ner mig mer och mer för varje dag. Är vanligtvis en väldigt glad och positiv person med massor av energi. Idrottat hela livet.
Asså jag kan säga att jag har väldigt mycket kärlek inom mig, är väldigt tacksam för vad jag har, många kan ha hundratals med vänner, men jag kan ha en vän och är så extremt tacksam för det, en vän för mig är lika bra som en miljon helt enkelt. Har börjat böla en gång när jag sagt till min kompis hur mycket han betyder för mig och sagt hur tacksam jag är. Vars jag än är så försöker jag sprida glädje. Lite om mig, nu tillbaka till mitt problem. Som sagt så är jag verkligen inte lycklig just nu, Gråter varje dag och om jag inte gråter så är jag bara deppig, hemma ligger jag antingen och sover eller så spelar jag data med nån kompis, blir massor av skolk i skolan och tagit droger som jag ändå har lyckats hålla mig ifrån nu för sånt hjälper inte ett skit, Enda som hjälper mig att fortsätta är min familj för dom älskar mig så otroligt mycket och dom betyder så mycket för mig. Men vissa dagar så hjälper inte ens tanken av min familj mig, låter säkert överdrivet allting jag skrivit, ja vet inte, Jag har ändå ett stort driv inom mig att jag ska hitta en kille snart men känns hopplöst. Jag är inte den som ger upp i första taget, därför jag skriver den här texten som mitt första och förmodligen sista rop på hjälp eller vad man ska säga, just nu är jag på gränsen till att bara ge upp, försvinna för gott, gör allt jag kan för att hålla texten flytande just nu så förlåt om det är en enda röra,mina händer darrar av nervositet sällan jag uttrycker mina känslor såhär mycket. Kan prata om vänner lite grann, haft få vänner hela livet och vart mobbad en hel del också, tillochfrån. 6an till 9an var dom bästa åren jag haft. Nästan inge Mobbing då iaf :). Vet inte varför heller, jag har alltid varit som vilken person som helst i skolan men gissar de var för att jag alltid varit tyst och aldrig vågat säga emot, de är alltid dom som mobbarn går på. Är midsommarafton och har inte gjort ett skit, bara legat i sängen hela dagen, inte haft kul överhuvudtaget, försökt att träna iaf för de blir jag lite gladare av iaf, men så fort jag är hemma så äre bara skit igen.
Vågar inte komma ut själv, har inte sagt någonting om att jag är gay åt mina föräldrar heller, men det är något som jag vill göra när jag har en kille, helst när han är med annars så blir det aldrig helt enkelt,
Är även missnöjd med mig själv, utseendemässigt mm, kan inte påstå att jag är ful men har personligen alltid varit ganska missnöjd och orolig att folk ska tycka illa om mig, och utseende verkar vara de första folk går på också tyvär, är absolut inte sån själv. Men har fått mer självförtroende nu efter att jag vågat fråga om utseendet, har även haft tjejer som viljat bli tillsammans med mig under åren men jag har aldrig sagt ja till dom av en hemlig anledning,
Vet inte vad jag ska säga typ, de finns såklart alltid någon därute, men vet inte ens någon i mitt samhälle som är gay, inte ens någon som är bi. Måste lägga till att 50 åriga gubbar finns det gott om verkar de som, skitsamma, Att hitta en kille nu skulle rädda mitt liv, det betyder verkligen allt för mig. Finns massor med sajter på nätet där man kan träffa folk men de första man får se är ett peddo som visar allt förutom ansikte så man har fått enorm skräck för såna sidor. Ställ frågor om du tycker texten var skit, är så otroligt mycke jag kan säga men blir för mycket bara. Allt jag vill i livet är att skaffa en pojkvän, bara känslan att få krama en kille är något jag drömmer om och det är mitt mål i livet, Vet inte ens vad jag vill åstadkomma med det här inlägget, men skriv gärna vad som helst tillbaka. Önskar att de gick att hitta någon att prata med på den här sidan men kontaktannonser är ju förbjudet såg jag precis 🙁 Du kan skicka ett privat meddelande eller bara svara på den här tråden så att alla kan se det 🙂 du bestämmer 🙂 Kom med råd eller frågor whatever vad du vill <3 Är ganska glad över all text jag fick ihop iiaf 😀 Brukar bara bli en mening på skolarbeten typ xD
Tack på förhand om någon ens läser detta 🙂 <3
Hej jag är gay kille som du gilla o jag bor i Norrland?
Hej jag såg ditt inlägg och är i samma sits jag är oxå 17 och är gay och har svårt att hitta en kille
Avregistrerad:
Hej är en 17 årig kille som börjar bli väldigt trött, aldrig varit deppigare. När jag var 8 år insåg jag att jag gillade killar men vägrade själv inse att jag var gay, vid 10 -14 års ålder så blev jag mer säker att jag var bög och ville ha en pojkvän, typ vid 14 års ålder, men kunde inte hitta någon i min ålder. Det har bara fortsatt så, är 17 nu och jag har sjunkit så lågt att jag fått självmordstankar. Jag deppar sällan och är alltid svinglad men det här bryter ner mig mer och mer för varje dag. Är vanligtvis en väldigt glad och positiv person med massor av energi. Idrottat hela livet.
Asså jag kan säga att jag har väldigt mycket kärlek inom mig, är väldigt tacksam för vad jag har, många kan ha hundratals med vänner, men jag kan ha en vän och är så extremt tacksam för det, en vän för mig är lika bra som en miljon helt enkelt. Har börjat böla en gång när jag sagt till min kompis hur mycket han betyder för mig och sagt hur tacksam jag är. Vars jag än är så försöker jag sprida glädje. Lite om mig, nu tillbaka till mitt problem. Som sagt så är jag verkligen inte lycklig just nu, Gråter varje dag och om jag inte gråter så är jag bara deppig, hemma ligger jag antingen och sover eller så spelar jag data med nån kompis, blir massor av skolk i skolan och tagit droger som jag ändå har lyckats hålla mig ifrån nu för sånt hjälper inte ett skit, Enda som hjälper mig att fortsätta är min familj för dom älskar mig så otroligt mycket och dom betyder så mycket för mig. Men vissa dagar så hjälper inte ens tanken av min familj mig, låter säkert överdrivet allting jag skrivit, ja vet inte, Jag har ändå ett stort driv inom mig att jag ska hitta en kille snart men känns hopplöst. Jag är inte den som ger upp i första taget, därför jag skriver den här texten som mitt första och förmodligen sista rop på hjälp eller vad man ska säga, just nu är jag på gränsen till att bara ge upp, försvinna för gott, gör allt jag kan för att hålla texten flytande just nu så förlåt om det är en enda röra,mina händer darrar av nervositet sällan jag uttrycker mina känslor såhär mycket. Kan prata om vänner lite grann, haft få vänner hela livet och vart mobbad en hel del också, tillochfrån. 6an till 9an var dom bästa åren jag haft. Nästan inge Mobbing då iaf :). Vet inte varför heller, jag har alltid varit som vilken person som helst i skolan men gissar de var för att jag alltid varit tyst och aldrig vågat säga emot, de är alltid dom som mobbarn går på. Är midsommarafton och har inte gjort ett skit, bara legat i sängen hela dagen, inte haft kul överhuvudtaget, försökt att träna iaf för de blir jag lite gladare av iaf, men så fort jag är hemma så äre bara skit igen.
Vågar inte komma ut själv, har inte sagt någonting om att jag är gay åt mina föräldrar heller, men det är något som jag vill göra när jag har en kille, helst när han är med annars så blir det aldrig helt enkelt,
Är även missnöjd med mig själv, utseendemässigt mm, kan inte påstå att jag är ful men har personligen alltid varit ganska missnöjd och orolig att folk ska tycka illa om mig, och utseende verkar vara de första folk går på också tyvär, är absolut inte sån själv. Men har fått mer självförtroende nu efter att jag vågat fråga om utseendet, har även haft tjejer som viljat bli tillsammans med mig under åren men jag har aldrig sagt ja till dom av en hemlig anledning,
Vet inte vad jag ska säga typ, de finns såklart alltid någon därute, men vet inte ens någon i mitt samhälle som är gay, inte ens någon som är bi. Måste lägga till att 50 åriga gubbar finns det gott om verkar de som, skitsamma, Att hitta en kille nu skulle rädda mitt liv, det betyder verkligen allt för mig. Finns massor med sajter på nätet där man kan träffa folk men de första man får se är ett peddo som visar allt förutom ansikte så man har fått enorm skräck för såna sidor. Ställ frågor om du tycker texten var skit, är så otroligt mycke jag kan säga men blir för mycket bara. Allt jag vill i livet är att skaffa en pojkvän, bara känslan att få krama en kille är något jag drömmer om och det är mitt mål i livet, Vet inte ens vad jag vill åstadkomma med det här inlägget, men skriv gärna vad som helst tillbaka. Önskar att de gick att hitta någon att prata med på den här sidan men kontaktannonser är ju förbjudet såg jag precis 🙁 Du kan skicka ett privat meddelande eller bara svara på den här tråden så att alla kan se det 🙂 du bestämmer 🙂 Kom med råd eller frågor whatever vad du vill <3 Är ganska glad över all text jag fick ihop iiaf 😀 Brukar bara bli en mening på skolarbeten typ xD
Tack på förhand om någon ens läser detta 🙂 <3
Eriksson=):
Samma här sökt efter en pojkvän sen jag var 13 år då jag insåg att jag också var bög. Nu är jag 15år och vill också skaffa en pojkvän men hittar inte heller någon 🙁 man blir lite deppig faktiskt 🙁 lycka till :D<3
Hej jag är 17 och bor i Stockholm
