Han var fri. Fri från allt han hatade. Han hade fått tillbaka det han hade längtat efter så mycket, genom alla åren. Han hade fått tillbaka sin frihet! Känslan var den som en fågel hade när den hade lärt sig att flyga. Tidigare hade han bara fallit ner och knappt kunnat resa sig upp igen. Men den här gången skulle allt bli annorlunda; han skulle studera, få ett jobb och leva ett bekymmerfritt liv. Jag behöver bara vara trevlig, tänkte han. Bete mig som alla andra, ha känslor som alla andra. Kanske blir jag lycklig.

Han packade upp allt ur påsen. Det hade varit längesen som han hade varit på ICA, och han hade lagt märke till allt som hade förändrats. Gatorna, stadslivet och människorna. Det verkade som att de hade glömt hans synd. Eller så hade de förlåtit honom. Jag har ju nästan förlåtit mig själv, skrattade han. Det här blir nog en bra start. Jag kommer lämna mitt förflutna, och hitta mitt nya jag. De kommer glömma att jag en gång dödade någon. Kanske kommer jag att glömma det själv?

Kvällstidningen han hade köpt tidigare om dagen låg på bordet. Han bläddrade igenom sidorna, när hans ögon plötsligt fastnar vid en speciell annons.‘’Personal sökes till ny butik i Brunnsgatan 83’’ 

Det här skulle ju bli perfekt, ett jobb! sa han till sig själv.. Lönen spelar knappt någon roll, bara det är något jag kan försörja mig på! Få se nu.. vad är numret..

Han vaknade tidigt på morgonen för att duscha och borsta sina tänder. Det hade knappt gått två dagar, och han skulle nu bege sig på jobbintervju. Allt blev bara bättre och bättre. Hade han vetat att ett vanligt liv var såhär skulle han aldrig begått mordet. Han lämnade huset med hast, det här skulle avgöra hans framtid.

Ett par varma ögon välkommnade in honom till kontoret. Intervjun var inte så värst lång, kortare än vad han hade förväntat sig åtminstone. Thomas, intervjuledaren, ledde ut honom för att läsa hans fil för att sedan bestämma sig. Tänk om de inte skulle ta emot mig? tänkte han. De skulle aldrig ta emot en kriminell! Varför har jag inte tänkt på det innan? Något så självklart? Frågorna ökades en efter en men svaren som inte fanns kvarlämnade en obehaglig tystnad. Tystnaden bröts när Thomas klev ut ur kontoret. "Hördu, då får vi passa oss så att du inte dödar någon va, skojade Thomas. Jobbet börjar klockan 7.30 se till så att du inte är sen, sa Thomas och klappade honom vänligt på axeln. Chockat tackade han Thomas och skrattade. Han lämnade byggnaden med ett jättelikt leende på läpparna. Ska bli intressant att ha någon som honom här! tänkte Thomas medans han betraktade sin nya anställd lämna stället. Mycket intressant! Han verkar som en god karl.

Han trivdes verkligen på sin nya arbetsplast. Alla hade varit vänliga mot honom, han kände sig hemma. Väldigt mycket hjälp hade han fått av Martha, en gammal dam som också var anställd i butiken. Hon hade behandlat honom som sin egna son, pratat med honom och sett på honom med ärliga ögon, något han aldrig brukade se. Var det här riktig lycka?

Fredagen kom med en blink och veckans sista arbetsdag var idag. Han hade gått upp extra tidigt, duschat och lämnat huset med den nya slipsen runt halsen. Högmodigt lämnade han huset och minuter senare anlände han till arbetsplatsen. Men atmosfären var inte som den brukade vara. Thomas, Martha, alla andra. De såg på honom med dömande ögon. De var inte arga..snarare besvikna. Vad har hänt? frågade han förvirrat. Bäst att gå rakt på sak, tänkte Thomas. Grabben är ung, bara 30. Anmäler vi honom kommer han gå tillbaka till fängelse igen. Bara få det överstökat. Thomas klappade på hans axel, men han hade fullkomligt tappat kraft. Han var mest besviken av de alla. Värmen i hans ögon hade förvandlats till kyla, till is. "Igår kväll hade vi ett inbrott i affären. Jag är ledsen vännen, men alla bevis material pekar på att det var du. Vi har vittnen." 

Vännen? Vadå vännen? Vänner anklagar fan inte varandra. Och vadå bevis? Vilka bevis! Det är inte jag som har gjort det! Han ville förklara att det inte var han. Förklara att han inte hade gjort det. Men han var stum. Det enda han hade i skallen var en sak. Att han inte alls hade varit fri. Allt hade varit en inbillning. Visst, han var inte bakom bom och lås. Han var inte i en cell. Men han var fångad, under sitt egna skinn. Fångad av sig själv. En fågel som lärt sig att flyga, men landat på samma gren. Han var fängslad.