Det är ju inte bra

Då är de inte en vän, bara en utnyttjare som vill få sitt släp draget utan att själv behöva göra något.

Vänner utnyttjar en inte, eller snarare gör tjänster och gentjänster, en vänskap kan inte utgå från att en står upp för en men ''kompisen'' aldrig gör detsamma tillbaka. Riktiga vänner står upp för varandra i vått och torrt och utvecklas tillsammans. Vänner ska kunna ta kritik och lite skit om så krävs och vara kvar som vän.

Om du följer denna vägledning kommer du att finna sanna och goda vänner i livet!

I en del fall kan den "drabbade" dra nytta av situationen också, så på så vis är det ju bra. Jag har personlig erfarenhet. Jag ansåg falsk vänskap vara bättre än ingen vänskap. Falsk vänskap räddade mitt liv.

I början av relationen var hen (som vi kan kalla X) skittrevlig och givmild, sedan efter en period började hen bete sig skitkonstigt och varje gång jag konfronterade blev hen aggressiv och använde sig olika typer av hot för att få som hen ville. Vi har fortfarande en "vänskapsrelation", lyckligtvis ingår en annan människa även i den numera (T) som jag kan samtala med om X stora problem som T såklart också har känt av..

Jag vet inte varför vi envisas med att fortfarande umgås med X nu när ingen av oss är särskilt beroende av henom längre, är ganska säker på att X skulle ta livet av sig om vi sade upp kontakten dock. Vilket o andra sidan säkert skulle vara skönt för henom, men lite svårt att leva med tanken på att det är ens eget "fel".. Även fast vi vet att det inte är vårt fel. Vi har försökt jättemånga gånger att få X till att söka hjälp för de mindre allmänfarliga problemen hen har (som depression, dyslexi osv) och att vården på så vis skall upptäcka X allvarligare problem, vad det nu kan röra sig om.. Någon form av personlighetsstörning känns rimligt.

Men X vägrar söka hjälp.. Hen tar hellre livet av sig säger hen. 

Hehe, vad jag vill komma fram till är nog att det inte är en så bra idé för framtiden trots allt att låta sig bli utnyttjad såhär... Pga personen sätter sig verkligen som en fästing på en och en blir aldrig av med den helt utan lidande... 🙁   

Är det ens möjligt att ta sig ut ur min och T:s situation?