Jag är en fjortonårig snart femtonårig tjej som är väldigt orolig över vad jag drabbats av, och hur jag ska kunna dra mig ur det.
Jag är ca 157 lång, och väger mellan 49-50 kg.
Varje kväll. Exakt varje kväll tittar jag på min kropp och tänker: "Men gud, vad fet jag har blivit på sistone."
Varför kan jag inte bara inse att jag inte är fet, och att jag aldrig kommer att bli heller? Jag tränar varje dag....
Den frågan ställer jag till mig själv varje dag.
Detta har kommit så plötsligt. t.ex, Så fort jag kommer in till matsalen i skolan tappar jag matlusten.
Ser jag någon äta choklad mår jag illa och går därifrån. Men ibland kan jag också äta t.ex choklad, men då är det ångest som kommer efter. Kallsvettningar, skakningar, magkramper, illamående… Det är obegripligt. Jag vill kunna komma ur denna skit.
Folk kollar på mig som om jag har anorexia. Om de bara kunde inse hur mycket jag älskar mat egentligen. Hur mycket jag egentligen kan äta…
Förut var jag nöjd med min kropp. Nu känns det som om jag får en kniv i ryggen varje gång jag kollar på den. Ingen är perfekt, ingen kan ha den perfekta kroppen. Det finns ingen som är perfekt. Alla ser olika ut. Alla har olika kroppar. När ska jag förstå det. Jag vill kunna förstå. Jag vill verkligen det.
Jag kan gråta mig till söms flera nätter i rad bara för att jag ätit en muffins eller en tugga för mycket av maten…. ibland gråter jag till och med för att jag inte äter. vad fan är felet…?
Det här är fucked up. Jag behöver hjäälp. Hjälp från någon som förstår och tagit sig ur samma skit.
![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
Då är vi två, men endå fortsätter jag ätt äta.. Väger 83kg och är 185cm lång, normalt? Kan vara värt att tillägga att jag inte har några muskler alls, utan allt är fett. ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
..jag vet lite hur det känns :/ kan känna som dig ibland, men försöker inte tänka på det så mycket mer just nu, har annat att tänka på och så men har alltid problem med maten och så men försök att distrahera dig med allt annat och tänk inte på det. vet inte mer hur jag ska hjälpa men annars kanske psykolog eller nån att prata med funkar? jag går hos psykolog och det är ganska lättande, men tänk såhär att det bara är nåt du äter liksom, om du får panik eller nåt efteråt testa att bara träna lite kanske då kanske ångesten försvinner, ibland gör jag det när jag orkar och känner för det..jag vet inte om det hjälpte men hoppas
Sök hjälp nu. Jag vet att det känns konstigt och att man kan tro att man måste ha bmi 14 för att ens kunna visa sig på ett ställe där man kan få hjälp.
Jag pratade under ca 1 års tid med en kurator på ungdomsmottagningen en gång/vecka. Vet inte om det hjälpte och jag slutade ganska nyligen trots att hon försökte hålla kvar mig. Men prova!
Tack för era tips .. Men jag är ganska blyg av mig .. Speciellt mot äldre människor ... Har pratat med mina kompisar och min mamma
Om detta .. Men dom övergödar mig
Med mat istället
... Men då blir det ju bara värre . Dock, har det blivit bättre . Vägde mig
Förra veckan och då hade jag gått ner 1, 8 kg . Blev glad och började proppa i mig
Massa godsaker resten av veckan ... Herregud .
Jag förstår att du är rädd för att söka vård och att det känns konstigt att prata med nån främmande psykolog/läkare om det. Lättare att tänka att det inte är så himla farligt och du kan fixa det själv, liksom. Men det är inte så lätt, och vi kan inte tala om för dig vad som är orsaken till att du har det så här eller ge dig några vattentäta lösningar på hur du ska ta dig ur det.
Jag vågade inte söka hjälp pga att jag inte ville att mina föräldrar skulle bli indragna. Jag tänkte att "om det fortfarande är såhär när jag blir myndig kan jag prata med nån om det". Det var ingen bra lösning, för medan jag väntade på att åren skulle gå och jag skulle ta mig ur det själv/kunna söka hjälp utan att mina föräldrar visste, så hann sjukdomen bli det enda som upptog min tid. När jag var 17 blev jag inlagd och påbörjade mitt tillfrisknande. Idag är jag 21 och behöver fortfarande hjälp.
Det finns ett tydligt samband mellan hur snabbt man får hjälp med ätstörningar och hur snabbt man tillfrisknar. Du är fjorton idag, och i uppenbart behov av ätstörningsvård. Väntar du ett år till, eller två, är jag nästan säker på att du kommer spendera hela din ungdom med att försöka bli frisk. Sök hjälp med en gång, okej?
