När Antichrist premiärvisades i Cannes i maj lämnade flera besökare salongen mitt under visningen och efteråt ekade visst buropen flera kvarter bort. Men det var även många som applåderade Lars Von Triers skräckdrama.

Jag följde skriverierna om Antichrist med ganska stort intresse i somras. Jag läste om äcklet och den osmakliga sadistporren, och därför hade jag också lite svårt att koncentrera mig fullt ut när jag kikade på filmen. Jag satt mest spänt och väntade på att de stympade könsdelarna skulle göra entré. Inte för att jag är någon sjuk jävel, utan mest för att se om de verkligen var så fasansfulla som jag läst.

Det var de.

Jag förstår verkligen de som lämnade biosalongen i Cannes. Själv blev jag nämligen tvungen att pausa filmen vid ett tillfälle när det blev alldeles för intensivt. För att andas och för att kontrollera så att mina egna könsdelar hängde på plats. Men stundtals satt jag också med gapande mun och applåderade Von Triers genialitet. Antichrist innehåller nämligen flera alldeles briljanta inslag.

Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg är båda fullkomligt lysande som det äkta paret, vars son tragiskt faller mot sin död genom fönstret samtidigt som de själva är mitt uppe i lite passionerat lovemaking. Hon bryter ihop totalt, drabbas av panikångest och vill bara joina sonen på den andra sidan. Han, som är psykoterapeut, försöker hjälpa henne genom sorgearbetet. De vandrar ut till sin stuga i skogen, den plats där hennes rädsla är som störst, men det terapeutiska arbetet utvecklas snart till en ondskefull könskamp när naturens brutalitet tar över.

Charlotte Gainsbourg är extremt övertygande i sina känsloskildringar – från orgasmisk njutning till hjärtslitande sorg berör hennes ansiktsuttryck rakt in i själen. Willem Dafoe känns lite mer återhållsam, men å andra sidan spelar han en psykoterapeut och de brukar väl inte heller vara alltför känslofladdriga.

Den största behållningen i Antichrist är ändå det förstummande vackra fotot. Visuellt sett är filmen ett rent mästerverk och den svartvita inledningen i slowmotion är bland det vackraste jag sett. Någonsin.

Trots att Von Trier provocerar, och stundtals rentav äcklar, är Antichrist överlag en intressant och spännande film som känns som en enda lång dröm. Emellanåt en otroligt hänförande dröm, som scenerna när hustrun nästan svävar fram genom trolska miljöer, för att i nästa stund förvandlas till en förskräcklig mardröm när hon klubbar sin makes erigerade penis med ett vedträ.

Betyg: 3/5