Är du på jakt efter testosteronstinn action med omotiverade explosioner och en rippad alfahanne som blockar kulor med tänderna? Eller vill du kanske vältra dig i en sliskigt klichéfylld kärlekshistoria med spexig slapstickhumor? I så fall är Nothing But the Truth inget för dig. Vill du däremot se en känslomässigt engagerande berättelse om ett moraliskt dilemma är den en varm rekommendation.

Den Amerikanska presidenten utsätts för ett mordförsök. Rapporter pekar på att Venezuela ligger bakom det hela och presidenten beordrar genast iväg en laddning bomber över landet.

Det är den rafflande upptakten till Nothing But the Truth, men långt ifrån centrala handlingen. Istället kretsar filmen kring den politiska journalisten Rachel Armstrong som snubblar över information om att klassmamman Erica Van Doren extraknäcker som CIA-agent och att hon nyss återvänt från Venezuela med en rapport som visar att landet inte alls hade något med presidentattentatet att göra. Storyn får inte oväntat gigantiskt genomslag och Armstrong vädrar ett Pulitzerpris. Men hennes lycka blir inte särskilt långvarig ...

Ljuvliga Kate Beckisale gör en alldeles strålande insats i rollen som Rachel Armstrong. Överlag är skådespelet i filmen riktigt bra. Erica Van Doren spelas känsligt av Vera Farmiga och till och med den buffliga Matt Dillon gör en fin insats som den federala åklagaren Patton Dubois, som åtalar Rachel och kräver att få veta hennes källa till avslöjandet. Armstrong vägrar givetvis och hänvisar till konstitutionen, som ger en journalist rätt att skydda sina hemliga källor från upptäckt, men domaren dömer henne för domstolstrots och Armstrong kastas från sitt välbärgade journalistliv in i det hårdkokta häktet.

Det enda egentligt negativa med filmen är att den blir lite för förutsägbar. Kanske är det min extrema slutledningsförmåga som gör det, men ungefär halvvägs har jag lyckats listat ut vem den hemliga källan är och då förlorar filmen tyvärr lite av sin dragningskraft. Men bortsett från det är Nothing But the Truth ett gripande politiskt drama som sakta rör sig framåt och sluter sig kring betraktaren. Det är känslomässigt engagerande och omöjligt att inte känna för Beckisales karaktär när hon tvingas lämna sin make och minderåriga son för att stå fast vid sin yrkesprincip.