Birds of America är en liten historia som långsamt flyger rätt in i hjärtat.

Matthew Perry spelar den ambitiöse Morrie som lever ett ganska vanligt liv tillsammans med sin fru i ett villaområde. Det han strävar efter och för det mesta har all sin fokus på är att få en fast tjänst och på så sätt ett tryggt liv med barn, familj, lycka och ännu mera trygghet. För att nå sitt mål har han fjäskat och lekt underbart trevlig arbetskamrat inför grannparet med det stora inflytandet. Allt går väl tills hans lillebror blir överkörd och väcker storebroderns skyddsinstinkter så till den grad att han låter brodern bo hos sig. En olycka kommer sällan ensam heter det ju, och så flyttar systern också in hos Morrie. På noll tid förvandlas Morries strukturerade tillvaro till ett mindre kaos, bland annat i form av polisbesök och oräkneliga intriger med grannparet.

Kaoset blandas med humor, spexighet och värme tills det som varit kaos inte längre verkar vara det trots att det egentligen inte förändrats. Det är inte en fantastiskt spännande historia. Den bara råkar bli det på grund av massa små detaljer som tillsammans bildar ett vackert mönster. Det finns en känsla, en härlig feel good- stämning och en rejäl dos av mottot att gå sin egen väg och göra det man egentligen vill istället för att fjäska för någon man inte ens bryr sig om.

Till en början sitter jag mest och undrar vart filmen är på väg, eller om den är på väg någonstans överhuvudtaget. Undran förvandlas långsamt till ett gillande i takt med att karaktärerna blir alltmer intressanta och stundvis underbart bisarra. Undan för undan dras jag alltmer in i filmen och lär sakta känna både personerna och miljön som filmas på ett väldigt bra och ofta intressant sätt. Sedan upptäcker jag att jag önskar att displaysiffrorna som talar om för mig att filmen snart är slut ljuger. De ljuger inte, men filmen lämnar mig med en litet leende på läpparna och sång i hjärtat.

Betyg: 4