Filmrecension: Pathology
När du begått det perfekta mordet finns inga skuldkänslor, bara rädslan för att åka fast.

Ted Grey är den unga och lovande patologen vars liv tar en dramatisk vändning han aldrig kunnat förutse i Pathology, filmen vars svenska titel mycket väl skulle kunna vara ”ej för de kräsmagade”.

Dr. Greys plan hade länge varit solklar: att gifta sig med sin fästmö och tillsammans leva ett harmoniskt liv. Men när han erbjuds en plats i ett prestigefyllt patolog-program kan han inte tacka nej. Allt verkar till en början vara frid och fröjd när han anländer till den rättsmedicinska skolan. Han imponerar direkt på både sin lärare Dr. Morris (John de Lancie) och sina kollegor. Men på grund av sina breda kunskaper kommer Ted på kant med klassens besserwisser Dr. Jake Gallo (Michael Weston) redan första dagen. Deras möte kommer visa sig vara startskottet för en rad händelser som förändrar Teds liv för alltid.

Regissören Marc Schölermann lyckas trots det förutsägbara upplägget bygga upp en riktigt obehaglig känsla som ligger kvar i halsgropen från början till slut. Nämnas bör också att om du inte gillar att se hur människor ser ut på insidan ska du hålla dig borta från den här filmen. Tidigare på sin meritlista har Schölermann ett gäng Scooter-musikvideos och några tyska rullar jag aldrig hört talas om. Milo Ventimiglia som spelar Ted Grey är desto mer känd, kanske allra mest för sin roll som Peter i den hyllade tvserien Heroes.

Går det att komma undan med det perfekta mordet är en teoretisk fråga som Ted ställer sig, men att komma undan med gärningen är inte utmaningen för Dr. Gallo. Ted upptäcker snart den sjuka lek några av hans klasskamrater ägnar sig åt, ett spel på liv och mycket död. Vad gör den som vill stajla med sina kunskaper på obduktionsbordet när kropparna på bårhuset inte räcker till? Rensar upp lite bland stadens patrask såklart. Snabbt slukas Ted upp av den nihilisiska livsstilen som Dr. Gallo erbjuder, eller snarare tvingar på honom och de lever tillsammans en tid i en vardag kantad av droger, sex och ond bråd död. Mörda någon, låt de andra lista ut hur du gick tillväga och den enda regeln är självklart att det inte finns några regler. Problemen dyker upp först när Ted tar sitt förnuft tillfånga och vill dra sig ur spelet.

Det är uppenbart att det finns en intressant tanke bakom filmen, men det räcker tyvärr inte här. En del scener och alldeles för många repliker känns dåligt genomtänkta och överflödiga. Det har lagts massor av krut på att skapa äckligt realistiska lik och köttsår, hade man istället satsat på ett bättre manus och skådespelare så hade filmen helt enkelt blivit bättre. Jag stör mig också på att polisen verkar vara helt lobotomerad i sitt arbete och att människor som spenderar nätterna med att mörda, obducera, knarka och ha våldsamt sex fortfarande orkar med att utbilda sig på dagarna.

Det ska föreställa en thriller, men det som skrämmer mig mest med filmen är tankarna jag blir lämnad med i skallen när den är slut. Det finns ju trots allt människor i världen som saknar samvete och empati på samma sätt som Dr. Gallo och hans gäng gör. Men Ted gav sig in i det dödliga spelet och jag gav mig på att recensera filmen och som vi alla vet: har man gett sig in i leken får man leken tåla.