Edward Norton, som varit en favorit sedan hans fantastiska insats i American History X, imponerar inte i Pride and Glory.

Pappa Tierney (Jon Voight) är polischef för ett distrikt i hjärtat av de smutsigare delarna av New York. Han har två söner i kåren och hans enda dotter är gift med en polis med kort stubin. Tillvaron som borde vara trygg och säker får sig en rejäl törn när fyra poliser i distriktet iskallt skjuts ner.

När interutredarna riktar sina starka lampor mot polischefens familj måste vår huvudperson tillika Tierneys yngsta son Jay (Edward Norton) välja sin moraliska väg. Hur långt är han egentligen redo att gå för att rädda sin familj, poliskårens anseende och sitt eget skinn? Familjebanden som tidigare varit så starka spänns till max och det känns mer som en fråga när än om de kommer att brista.

Ibland undrar jag dock om New York-polisen är så korrumperade och överdrivet stolta som de ständigt framställs i actionfilmer liknande denna. Och jag säger liknande denna för Pride and glory känns till större del som ett hopkok av filmer jag redan sett. Konceptet ”good cop bad coop” verkar aldrig bli uttjatat i Hollywood. Korruption och saftiga familjeintriger är som sagt också klassiska ingredienser i den här soppan.

Det som tillslut fångar mitt intresse är det faktum att ingen känns helt oskyldig. De förhållanden som speglas i filmen är väldigt extrema och det är svårt att inte ställa sig frågan: "Vad skulle jag göra i samma situation?". Det jag kommer fram till är att vi alla har mjöl påsen som är mer eller mindre smutsigt och när allt dras till sin spets går det inte komma undan med ryggen fri och samvetet rent.

Även om dialogen bitvis är riktigt vass och de ämnen som tas upp känns aktuella och äkta så är jag inte helt nöjd. Det går inte bara ta ett provokativt uttalande som ”man tjänar mer på att sälja knark en vecka än vad man gör som polisman på ett år” och tro att det blir en höjdarrulle av det. Colin Farrell som spelar den ingifta brodern Jimmy är den som imponerar mest, för till skillnad från Norton levererar han det där lilla extra som gör en karaktär både intressant och trovärdig.

Så sammanfattningsvis; är du sugen på en riktigt testosteronstinn thriller där klichéerna är något fler än överraskningarna så kan Pride and glory stilla din törst.

__

Jag slängde ihop det här på typ en kvart så kolla gärna en extra gång om ni orkar för det kan nog ha smygit sig in en hel del knasigheter.

🙂