Staden Appaloosa befinner sig i kris. Den råbarkade och genomusle ranchägaren Randall Bragg (Jeremy Irons) har tillsammans med sitt gäng smutsiga kumpaner satt sig över lagen, och sheriffen är ett minne blott. Stadens befolkning lever i terror, och de ekonomiska ledarna står totalt handfallna. Hjälp är dock på väg, i form av hyrde polisen Virgil Cole (Ed Harris) och hans vicesheriff Everett Hitch (Viggo Mortensen). Två salta karlar fast beslutna om att arrestera Bragg, gärna genom lite revolversnurrande och dammiga dueller.

Appaloosa är klassisk western på alla sätt och vis, detta på gott och ont. Upplägget är detsamma som så många gånger förr. Det goda ska besegra det onda, och lagens långa arm ska strypa ormen och pressa ur det gift som är kriminaliteten. Historien är väldigt begagnad, utan tvekan, men även klassiskt underhållande. Ed Harris gör ett bra jobb i regissörsrollen, och lyckas med Appaloosa att skapa en trovärdig western, trots att mycket känns just återanvänt.

Kemin mellan Harris och Mortensen är egentligen det som gör hela filmen, där varm och humoristisk dialog mellan karaktärerna skapar trovärdighet. Det känns verkligen som att Cole och Hitch har jobbat sida vid sida i evigheter, att de hör ihop, och att karaktärerna direkt från start är väldigt utvecklade. Tyvärr är det lite svårare att berömma Renée Zellweger, som spelar det obligatoriska kärleksintresset Abbie. Hon känns stundtals väldigt felplacerad, och övertygar inte alls till en början. Blyg Bridget Jones i korsett, typ. Inte bra. Det blir emellertid bättre i och med att historien går framåt, och Zellweger får mer rum att agera.

Appaloosa känns ibland mer som en teaterpjäs än en film. Det ibland överdrivet långsamma tempot, kombinerat med småstaden och dess få synliga invånare, gör att det känns lite tunt och nästan spöklikt. Visserligen är ju detta, om vi vänder på myntet, en bra tolkning av hur livet under sena 1800-talet kunde te sig i dessa sporadiska, små städer där det mest spännande som erbjöds var ett järn whiskey i ett skitigt glas. Det långsamma tempot, de dammiga vindarna och de fåordiga konversationerna. Personligen känner jag att detta stundtals överskuggar den centrala handlingen, och ibland blir tråkigt, utdraget och händelselöst. Samtidigt är det dock väldigt vackert rent visuellt.

På det stora hela så har Appaloosa för många svackor för att vara en riktigt bra westernrulle. Framförallt beror det på tempot och den tunna handlingen. Något annat som irriterar är den alldeles för forcerade kärlekshistorien som involverar den söta änkan Abbie. Det är ett sidospår som känns så förutsägbart att det knappt utvecklas, men ändå tar upp en väldigt stor del. Hastigt ihopslängt och ofokuserat. Det kunde ha gjorts bättre. Inslagen av subtil humor, värmen, fotot och de starka rolltolkningarna, inte minst av Jeremy Irons, gör dock Appaloosa klart sevärd.

Betyg: 3/5