Jag stirrar på dvd-fodralet i min hand. Mina fingrar trummar rastlöst på fodralets baksida, men om rastlösheten har något med filmen jag just sett att göra eller inte är kanske dumt att säga. Jag syftar på filmen som handlar om USA:s 43:e president, om Irakkrigaren och skokastningsmålet. Om den hatade, prisade och omdiskuterade George W Bush.

Oliver Stone kan tack vare W lägga ytterligare en film på sin lista över filmer med utgångspunkt från politiska händelser och personer. Här får man följa med Bush genom skola, jobb, alkoholproblem, pånyttfödelse, familjeliv och så klart i politiken. Förutom Irakkriget läggs en stor tyngd på det bristande stöd och förtroende Bush hade från sin pappa som mest ägnade sig åt att upphöja brodern. Familjesammandrabbningar brukar fungera bra som beröringspunkt och förmodligen var det också det som gav filmen mest känsla. Mest känsla av den lilla känslan som fanns alltså.

Handlingen pendlar mellan en ung rebellisk killes liv och den lugne(?) president han kom att bli. Så hoppar filmen fram och tillbaka tills den unge killen inte längre finns mer. Kvar finns bara en president.

Man kan verkligen fråga sig varför man tar en president, hans familj, hans liv och lite accessoarer i form av intriger och vackert landskap för att få en film. Om tanken är att ge ökad sympati för Bush hade det kunnat lyckas, om det inte vore för att Bush är en av dem man knappast ändrar sin åsikt om. Då hade det behövts en minst sagt radikal film och detta är inte särskilt radikalt. Om man bara är ute efter att dokumentera och ge människor hela sammanhanget utan att behöva läsa massa komplicerad politisk text känns tanken på en sådan här film väldigt vettig. Man får hela sammanhanget och samtidigt en berättelse, vilket antagligen är vad man är ute efter när man väljer att se en spelfilm. Men för att göra en film till en bra informationskälla krävs dock att insomningsrisken minimeras. Det glömdes nog bort i iver av att göra en hejdundrande berättelse om en man som alla har mängder av åsikter om.

Om man tror på filosofin att alla filmer måste beröra eller provocera har W i någon mån lyckats med mig. Det vill säga, om man räknar med att den genom en scen fick mig att vakna till genom att reta feministen som bor i mig. Bush framstod nämligen som en karlakarl som skulle bli omtyckt hos kvinnorna bara för att han såg ut att ha varit i kriget utan att ha varit det.

Trots allt är den inte helt genomrutten. Musiken sätter ett plus i kanten och jag måste medge att Josh Brolin spelar rollen som George W Bush väldigt väl. Men efter att ha suttit och tittat på en film med en undran någonstans i bakhuvudet om vart detta spektakel egentligen är på väg känns slutet väldigt abrupt. Resultatet blir att jag sitter och stirrar på skärmen medan min blick ifrågasätter om det verkligen är eftertexten jag betraktar.

Betyg 2/5