Det är egentligen inte särskilt svårt att recensera den här filmen. Bara en aning dystert. Bangkok Dangerous är nämligen något av det mest endimensionerade jag sett på sistone.

I rollen som en målinriktad hitman ser vi en lönnfet Nicholas Cage, vars kall i livet är att resa jorden runt och ta död på högt ställda kriminella. Han är dedikerad till sitt bistra yrke till 100 %, men ställs emellertid inför kval när kärleken plötsligt dyker upp under en serie uppdrag i Bangkok. Vad är egentligen värt att riskera för sitt blodiga, men välbetalda ämbete?

Filmen är en remake, en aning upphottad denna gång. Scenerna, speciellt de actionbetonade sådana, är väl regisserade, ljudeffekterna inger en stor närvarokänsla. Stundtals är filmen överraskande brutal, vilket uppskattas av undertecknad. Och det är väl egentligen allt. Regissörerna Oxide Pang Chun och Danny Pang försöker ge oss en historia om det korrupta Bangkok, försöker erbjuda en exotism i ett banalt upplägg. Men jag kan bara säga: vi har sett det förr.

Pang Brothers levererar passande nog en film om pang-pang. Tro inget annat, trots alla sidospår som filmen halvt leder tittaren in på. Det känns som vissa regissörer agerar efter principen att kasta in så många klassiska, klyschiga begrepp som möjligt i en film, som för att dölja upp dess ensidighet. Tyvärr är det snarare till det sämre i Bangkok Dangerous.

Och vad är grejen med Nicholas Cage i rollen? Vi vet alla att han kan bättre. Hårdkokt och förlegat macho springer han runt som någon Kvasi-bond, men helt utan vare sig djup eller karisma. Jag skulle kunna klaga på Cages prestation i filmen hur länge som helst, men det vore ensidigt. Man kan försöka hitta ljusglimtar på andra ställen. Eller?

Man kan potentiellt höja en banal film markant genom att lägga till komiska inslag, catchig dialog. Humorn i filmen sträcker sig dock till att Cage lite genant råkar beställa för stark mat på restaurangen, och då fnissar minsann han och hans sällskap lite försiktigt. Hoppsan sa, ja på den nivån ligger tokerierna. Och en vettig dialog finns knappt. Till exempel: Den kärlekshistoria som aldrig riktigt blommar ut i filmen, består av Nicholas förtjusning i en thailändska som är helt döv. Ett enkelt knep av regissörerna att bespara dialog, som de antagligen inte ens har kompetens att skriva. Och precis som Cages rollfigur saknar hon totalt personlighet. Så icke sa nicke. Bangkok Dangerous saknar ambitioner men försöker dölja det i krimskrams, vilket stundtals är enerverande. Skalar man ned den är det en standardmässig actionfilm vi har, och en lite snyggare sådan. Så fair enough, bestämmer man sig för att se filmen på det viset , ja då är den ju trots allt rätt okej. Men för oss som kräver ett mervärde är filmen mest en axelryckning (en uppfriskande kort sådan, blott 100 minuter)

Nicholas Cage; jag väntar fortfarande på din ärofyllda återkomst.

Betyg: 2