Efter att ha skippat middan, missat bussen, sprungit mig svettig till biografen och tjatat mig in på en fullsatt föreställning är det nåde den film som inte håller måttet. Som tur är var den två timmar långa dokumentären om journalistikens första rockstjärna Hunter S. Thompson värd varenda liten svettdroppe som klibbade på kroppen.

För om man tänker efter riktigt ordentligt, hur många gånger har man obehindrat, och till och med oupphörligt fascinerat, tagit sig igenom en över två timmar lång bild- och klippkavalkad om en man som inte längre är vid livet? Liksom dragit ut på blinkningen för att inte missa en tiondels sekund av en underbar bildserie? I alla fall för min egen del, aldrig hittills.

När Hunter S. Thompson tog sitt liv 2005, 68 år gammal, var det dock tragiskt nog få som var förvånade. Upphovsmannen till den så kallade Gonzojournalistiken var en man som långt oftare kallades galning än geni, trots att han gott och väl levde upp till båda epiteten. Som ung var han inblandad i diverse gängbrottslighet och älskade dessutom under hela sin livstid ogenerat det vi kallar droger. Det stora genombrottet i karriären blev en roman om Hells Angels, och tillsammans med ett brinnande intresse för politik, en vass tunga och en ännu skarpare penna som inte drog sig för överdrifter, kom han med åren att samla på sig status som man hittills på den tiden bara sett hos riktigt stora pop- och rockstjärnor.

Dokumentären är således ett ihopklipp av alltifrån tv-intervjuer och högläsning, till kommentarer, bilder och bläckskisser. Exakt hur man har lyckats skapa och bibehålla en sådan sylvass spänning från början till slut utan att huvudpersonen egentligen själv medverkar vet jag inte, men om att denne man satt inne på en talang och känsla som fortsatt att inspirera journalister och författare världen över råder inga tvivel. Har du något slags intresse för antingen amerikansk politik eller journalistik ska du därför se Gonzo. Och det ögonblickligen.

Betyg: 4/5