Slumdog Millionarie lyckades släpa hem hela åtta guldstatyetter och blev därmed årets stora Oscarsvinnare. Och ja, den är precis lika bra som alla säger.

Danny Boyle är på många vis en väldigt spännande regissör. På något konstigt sätt lyckas han få till en otrolig fet stämning oberoende av vilken miljö han ger sig på, och man kan ju inte direkt beskylla honom för att vara tråkig och upprepande. Han slog igenom med den brittiska knarkfilmen Trainspotting och följde upp den med en backpackerfilm (The Beach), en zombiefilm (28 dagar senare), en rymdfilm (Sunshine), och nu, en Bollywoodinspirerad kärlekshistoria.

Slumdog Millionarie kretsar kring den indiske pojken Jamal som vuxit upp i Bombays allra slabbigaste kvarter. Via ett jobb som telefonförsäljare - eller snarare telefonförsäljarnas teservitör - lyckas han få en plats i Vem vill bli miljonär. När han är på väg att dra hem den högsta summan blir han dock arresterad eftersom den indiske motsvarigheten till Richard Sjöberg anar en (slum)hund begraven. För hur kan en fattig outbildad gosse svaren på allt ifrån indiska diktverk till vilka presidenter som porträtteras på dollarsedlarna?

Men det verkar inte vara fusk. I polisens arrest berättar Jamal för förhörsledaren en historia bakom varje svar, och tittaren får genom Oliver Twistiga återblickar följa med genom olika delar av hans, och hans vänners, uppväxt.

Filmen känns som en korsning mellan Guds Stad och Trainspotting, men man har kastat ut den deppiga diskbänksrealismen och ersatt den med ett lite mer upplyftande och romantisk stil. Det är visserligen inte hela tiden en barntillåten dans på rosor, men filmen lutar definitivt mer åt sagohållet. En postmodern version av Tusen och en natt, kanske man kan säga.

Under berättelsen kastas man ständigt mellan olika genrer och influenser, och jag sitter och garvar högt åt den uppenbara kulturkrocken när Jamal och hans bror är ute och klättrar på ett tågtak till tonerna av M.I.As låt Paper Planes. Alla dessa actionbesläktade scener är otroligt läckra och som vanligt när Danny Boyle är i farten är fotot är ett av de starkaste korten. I vissa sekvenser, som när Jamal och hans kompisar blir jagade genom Bombays kåkstäder, påminner kameraarbetet mer om en påkostad och välregisserad musikvideo.

Du kanske tycker det låter krångligt med tidshopp hit och Bollywoodinspirationer dit, men trots att den på många plan är en djup film är den förvånansvärt lätt att följa. Och du kommer nog, precis som jag, märka att det är väldigt svårt att inte tycka om den.
Betyg: 4 av 5