Under några månader vårterminen 2005 följde de två dokumentärfilmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren högstadieläraren Max Wejstorp på Hallonbergsskolan i Stockholm. Startskottet till inspelningen var att Max börjat misströsta efter att i flera år kämpat med sina elever utan något resultat. Därför bjöd han sin gamla högstadielärare Folke Silvén att komma på besök och vikariera under några dagar för att få råd av denne om hur ordningen i klassen kan uppnås. Skolan som Max arbetar på är kraftig underbemannad, de lärare som finns är ofta sjukskrivna, vilket leder till att kontinuerligheten i undervisningen rubbas, något som i sin tur medför ökad oro i klassrummen. Istället för att lyssna till läraren under lektionerna ägnar eleverna sig åt att springa ut och in, prata med varandra, äta choklad och lyssna på musik. När jag såg dessa scener i filmens inledning, måste jag erkänna att jag tänkte att det enda rätta hade varit att skicka in någon gammal rytande militär i klassrummet alternativt införa skolaga. Nåja, man skulle kanske inte behöva gå riktigt så långt, men när min fåtöljgranne muttrade något om att det hade varit bra med lite mer disciplin i skolan, nickade jag instämmande. Detta, trots att jag, när jag tänker tillbaka på min egen skoltid, minns att de lärare som min klass hade störst respekt för inte var de som vrålade åt oss, utan de som kunde lyssna på oss och hade förmågan att få oss att lyssna.

Max och Folke har två helt olika uppfattningar om hur en lärare skall uppträda, för där Max vill närma sig sina elever på ett kompisliknande sätt, dundrar Folke och kräver att eleverna skall stå upp för att hälsa när lektionen börjar och tolererar varken tuggummin eller mössor i klassrummet. Egentligen ger filmen inget svar på hur en lärare skall förhålla sig till sina elever för det finns tillfällen där både Max och Folke lyckas, samtidigt som det finns tillfällen där de misslyckas. En sak som filmen däremot tydligt visar är att nyckeln till att bryta den onda spiralen med okoncentrerade och stökiga elever, är att visa dem ett uppriktigt intresse. För både Folke och Max lyckas bäst i de fall där de låter enskilda elever få uppmärksamhet och inte betraktar dem som en högljudd skock som behöver disciplineras och tuktas. Men problemet är att ingen lärare orkar med ett sådant engagemang i längden så länge som klasserna är så stora och lärarna samt övrig skolpersonal så få. Därför borde alla, som på något sätt har inflytande i den idag förda skolpolitiken, se denna film. Inte minst för att upptäcka att det finns många eldsjälar i lärarkåren som gör allt de kan och mer därtill (som Max som t.ex. besöker sina elever hemma efter avslutad arbetstid för att hjälpa dem med läxläsning), dessa människor borde man ta vara på och inte belöna dem med alltmer begränsade ekonomiska, miljömässiga och sociala resurser.