Horstat:
Övervinna? Förklara.
Existential nihilism is the belief that life has no intrinsic meaning or value. It can stem from scientific analysis showing that only the physical laws contributed to our existence. With respect to the universe, a single human or even the entire human species is insignificant, without purpose and can make no real change in the totality of existence.
The existential nihilist regards all thoughts and feelings as merely the effects of prior causes. In other words, free will is denied. Neither heredity nor environment is attributed to the nihilist’s futile existence.
Någon gång i livet så får vi existentiell ångest. Du kan kalla det för medelålderskris eller vad som helst, det är bara en förklädnad. Om man läser Nietzsches verk så går det ofta fortare, eftersom att han skriver exakt vad det handlar om. Jag vet att åtminstone jag har mått sjukt dåligt av de tankarna, och därför rekommenderar jag verkligen inte någon att läsa Nietzsche i ung ålder.
Jag har i stort sett kommit över det hela, men periodvis så kommer det absurda tillbaka. Utan att ha läst Sartre och Camus så skulle jag inte lyckats pressa tillbaka tankarna så mycket som jag har gjort.
Mawns:
In other words, free will is denied. Neither heredity nor environment is attributed to the nihilist’s futile existence.
Låter fatalistiskt, destruktivt. Nihilismen är väl ett dubbeleggat svärd.
Horstat:
Nihilismen är väl ett dubbeleggat svärd.
Hey, livet är ett dubbeleggat svärd. Det bästa är att bara acceptera det och go with it
Mawns:
Hey, livet är ett dubbeleggat svärd. Det bästa är att bara acceptera det och go with it
Exakt, nihilismen vässar den!
20 filosofer av Gunnar Fredriksson kanske? Den är inte alls särskilt ingående, men du får en liten överblick över 20 olika inflytelserika filosofer.
Mawns:
Jag vet att åtminstone jag har mått sjukt dåligt av de tankarna, och därför rekommenderar jag verkligen inte någon att läsa Nietzsche i ung ålder.
På samma sätt som han för in läsaren i existentiell ångest, erbjuder han också vägar ur den. Han skriver mycket om skapande (av värden/moral, men även om kreativt skapande över huvud taget) som en kraft för att bryta sig loss och bli, ptja... tillfreds med sitt liv, eller åtminstone som nåt som kan göra livet uthärdligt. Det är lite det som hela övermänniska-idéerna går ut på - att skapa sina egna existensvillkor, att övervinna sig själv. Och ja, han är svårläst!
Hovnarren:
erbjuder han också vägar ur den.
Fast hans vägar suger ju. Övermänniskan är ju bara ett sätt att försöka maskera sin ångest, både för omgivningen och sig själv. Till slut så trillar masken av och då står man där, naken och sårbar. Det är inte för inte att Nietzsches liv slutade så som det gjorde, något som gör att åtminstone jag ser hans metoder som långt ifrån optimala.
Men han behövs, det gör han verkligen! Det är han som står för problemet; men knappast för lösningen.
Mawns:
Övermänniskan är ju bara ett sätt att försöka maskera sin ångest, både för omgivningen och sig själv. Till slut så trillar masken av och då står man där, naken och sårbar.
Där håller jag nog inte med dig alls. Jag skulle säga att det är ett sätt att försöka komma över sin ångest, inte ett försök att maskera den. Ett försök att skapa mening (i brist på bättre ord) där det inte finns någon mening är ju det enda botemedlet mot den ångesten man får när man ser hur stor, kall och hänsynslös verkligheten är. Samtliga av jordens invånare är redan inne i ett sådant system där mening skapas och de flesta får sin mening projicerad utifrån, från samhället eller från religioner. Om vi lyssnar på Nietzsche får vi klart för oss att vi lätt blir vilseledda av värderingar och dyl. som människor i största allmänhet har, att vi kan nå så mycket högre om vi bara skapar våra egna villkor...
Hovnarren:
Ett försök att skapa mening (i brist på bättre ord) där det inte finns någon mening är ju det enda botemedlet mot den ångesten man får när man ser hur stor, kall och hänsynslös verkligheten är.
Hovnarren:
att vi kan nå så mycket högre om vi bara skapar våra egna villkor...
Mycket sant, men det är inte målet utan metoden som jag kritiserar. Man lurar sig själv med övermänniskan, för är det inte så att vi redan ÄR övermänniskor? Vi spelar alla roller och försöker vara någon vi inte är, eftersom att det vi är egentligen inte är något speciellt. Denna maskerad pågår hela tiden, vare sig man är medveten om den eller inte. I stort sett så går övermänniskan ut på att man helt enkelt öppnar ögonen och ser vad som verkligen försiggår, för att sedan stänga dem igen och tro att man vet något som andra inte vet.
Det Camus säger är mycket nyttigare för själen än vad Nietzsche säger:
a person can choose to embrace his or her own absurd condition. According to Camus, one's freedom – and the opportunity to give life meaning – lies in the recognition of absurdity. If the absurd experience is truly the realization that the universe is fundamentally devoid of absolutes, then we as individuals are truly free. "To live without appeal", as he puts it, is a philosophical move to define absolutes and universals subjectively, rather than objectively.
The freedom of humans is thus established in a human's natural ability and opportunity to create his own meaning and purpose; to decide (or think) for him- or herself. The individual becomes the most precious unit of existence, as he or she represents a set of unique ideals which can be characterized as an entire universe in its own right. In acknowledging the absurdity of seeking any inherent meaning, but continuing this search regardless, one can be happy, gradually developing his or her own meaning from the search alone.
Liv genom humor, Vita via Adveho!
Mawns:
Vi spelar alla roller och försöker vara någon vi inte är, eftersom att det vi är egentligen inte är något speciellt.
Enligt min tolkning av det där med övermänniskan så handlar det inte om att lura sig själv genom att inta vissa roller, då handlar det snarare mer om att se sig själv ur ett realistiskt perspektiv. Om man överskrider sig själv och ser sig själv ifrån ett utifrånperspektiv så märker man förvisso att man inte är något speciellt, eller de flesta märker nog det i alla fall (mig inkluderat), men man ser också att man har en enorm potential. Det är likadant med det där med drifter och dylikt, som Nietzsche också skriver om. Det är en sida av vad det innebär att vara människa, men i verkligheten är vi mångfacetterade. Det hänger kanske ihop med den enorma skaparpotentialen vi faktiskt har.
Jag tycker faktiskt att det är helt förenligt med Camus tankar.
Läs lite Schopenhauer så löser sig allt!
Unkner:
Läs lite Schopenhauer så löser sig allt!
Eller så går allt åt helvete!
Tråden låst på grund av inaktivitet
