Jag är inte riktigt säker på om jag föreställt mig det annorlunda men jag hade definitivt glorifierat dess betydelse, hur jag innan såg det som ett mål, något som hägrade i slutet av dagen för den som tålmodigt kämpat.
När det väl hände var min reaktion nästan utebliven, det var, men var liksom inget mer, det var en händelse och jag gjorde ingenting av den, så lite att hela situationen blev onödig och amputerades kvickt efteråt.

Jag tro det var då Nyarlathotep - det krälande kaos tog min ungdom och ersatte med falska minnen för att kompensera min inkompetens, lämnade där för att håna mig och binda mig vid en falsk tid för resten av mina dagar.