När jag tänker på Julia känner jag både ilska och sorg
men båda driver mig åt samma håll
Ilskan vill med destruktiva krafter säga stopp
Sorgen säger att empati får människor att hålla opp.

Jag står här och vill hjälpa till
men plötsligt jag inser att jag är blind
Jag försöker känna mig omkring
Men mina händer och fötter är bundna mot någonting
Julia försöker ropa på hjälp men ingen hör någonting
trasan intryckt i munnen gör ljudet dämpas ut till ingenting…

Vad gör att jag mår såhär
Är det alla dagar som flöt förbi bara sådär
ska Julias resa sluta här?

Nej, Julia anländer till ett annat land
Där träffar hon en man
Mannen tar på hennes kropp
Hon gråter sig till sömns
Längtar till byn i Mongoliet där hon växte upp

Julias resa tar inte slut
Det kommer nya män men en dag springer hon ut
Hon är fri ifrån sitt förra liv vänder sig inte om
springer långt och länge som en storm.

Julia vill bara komma hem
Då kanske hon kan börja leva på riktigt igen
Men hon är vilse och kan inte vägen hem
Fast i ett främmande land
utan pengar, pass och förmåga att fråga sig fram

Jag önskar för Julias skull att hon hittar fram
Att det någonstans kommer en person
som hjälper henne till sin mor
Jag hoppas att Julia kan få ett bra liv igen
Då är världen rättvis igen.