Vart ska jag börja? Det här är så himla svårt för mig att prata om detta. Omöjligt, därför skriver jag ner det här istället. För så fort jag säger det högt till någon, så fort någon vet, så finns det inte någon återvändo. Då kan jag inte ta tillbaka det. För att det är en så himla stor del av mitt liv. Galet stor. För stor. Kanske har det blivit så för att jag förnekat det så länge.

Att leva som bisexuell i en religiös familj är svårt. Och där kom tårarna. Vi tar det igen. Att leva som bisexuell i en religiös familj är hemskt. Det är inte på kartan. Att brottas med detta är inte jämförbart med sexism eller rasism. Inte alls. Detta är TABU. Detta finns inte ens. Jag finns inte.

Självhatet växer och växer och nu vet jag inte om jag någonsin kommer komma ut. Jag är fast. Jag har varit fast hela mitt liv. För att ja, det är sant. Man vet alltid. För när jag tänker att jag är ”straight” eller ”lesbisk” känns det som att jag ljuger lite. Jag är inte en, jag är båda, och jag är äcklad.

Men varför är jag äcklad? Varför är detta dåligt? Det finns ingen anledning! Jag är awesome. Det här är helt okej. Är jag helt okej?

Jag längtar till den dagen jag kan läsa detta för någon. Jag längtar, för då är jag fri. Då finns jag. Då blir allt bra.

Update: 2 månader senare… 4 personer vet, och jag mår så jävla bra.