Kan man vara för förstörd för att någonsin bli en riktig full människa? Skriv gärna egna åsikter och erfarenheter.
(behöver inte läsa för att svara frågan, men om mig)
Själv har jag varit deprimerad och isolerad i 8 år och är inte äns 20 än. Har inte haft några vänner sen jag var 12-13 och har ingen social kompetens och är sjukt ensam, negativ och pessimistisk (det går så djupt att det går inte att bara "tänka bort" det eller "bra tänka positivt", utan allt är mörkt hela tiden). Även om jag ska bli 20 snart så känns det som om jag slutade att växa inombords vid 14 och är typ fortfarande 14 på insidan. Det känns som om jag lika gärna kunnat vara död alla dessa åren, har inte gjort skit och har inte varit glad eller haft kul någon enda gång. det är som om du skulle somna när du är 14 och sen bara vakna nästa morgon och 6 år har bara försvunnit. Känner mig förtvivlad och tror det är försent för mig faktiskt. Sörjer att jag aldrig fått vara tonåring och fick aldrig uppleva allt som alla andra fick. Kan faktiskt inte nå ut till människor, vet inte hur liksom. Har haft social fobi, social ångest och torg fobi, men jag tror det mesta av det är borta nu, men får ångest i sociala situationer ändå och kan liksom inte prata. Har massiv döds ångest också för att jag slösat bort hela mitt liv och inte gjort skit. Har inte äns några bilder på mig själv och om jag begick självmord nu så skulle ingen annan än mina föräldrar och syskon komma på min begravning (patetiskt) och jag har ingen framtid. Kan aldrig se mig själv som nån som kan ha vänner eller en pojkven (har inte kysst nån heller, så jävla patetiskt), det kommer bara inte att hända. är för förstörd helt enkelt, vill bara ge upp
Hej! =) Jag förstår din uppgivenhet... Önskar att jag kunde göra något för dig. Du är inte den enda med såna tankar, jag ber dig att hålla ut för det kommer att bli bättre, och det säger jag inte för att det låter bra. Du går igenom den antagligen mest förvirrande perioden i livet och den suger (dessutom med samhällets alla krav på att du ska vara lyckad, snygg, ha ett häftigt liv och allt vad det är...). Det viktiga är inte vad som varit, du kan ändå inte spola tillbaka. Lika bra att leva i nuet eller se framåt för det är dit du är på väg, eller hur? =) Du har mycket mer potential än att bara ge upp och det syns. Jag tror bara du behöver prata med någon som sätter sig in i ditt perspektiv ordentligt och som kan hjälpa dig med det som just du behöver. Jag själv har gått i terapi i 1,5 år och har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som nu, eller blivit så klok på livet. Bästa investeringen. Och tro det eller ej, men du lever livet på ett vackrare sätt när du känt dig riktigt förstörd innan. Och när du möter motgångar så känner du "Äsch, detta är väl inget, har varit med om värre än det här!", och helt plötsligt har du en fördel framför de som inte upplevt utmaningar. Du är under process. Vet inte hur du känner inför att skriva privat, men jag gör väldigt gärna det om jag kan hjälpa dig med vad som helst. Många kramar!!
ryck upp dig hörru!
