Det bara ruttnar bort, vittrar sönder och tärs av tidens tand, vad kommer att finnas kvar när allt är borta?
Vi lämnas allena av alla runtomkring, eller snarare så lämnar vi dem, rör oss ständigt framåt i tiden, allt längre från det ögonblick då de fastnade för evigt och hoppade av.
Det är bara alldeles för mycket för att kunna förstå och lägga åt sidan till förmån för att kunna tänka, begrunda och utvärdera vad som är. Den enda tid som är är de ögonblick mellan existensens idoga förfall.
Trötthet