Hej jag känner mig som en desperat tonåring. en som aldrig får bli stuur. trots min höga ålder. jag bor hemma igen, p.g.a av att arbetsmarknaden ser ut som den gör och att behöver spara pengar till mitt kommande boende. om ett år då du.

en far som älskar mig över allt annat men som inte förstår att jag själv som vuxen individ kan avgöra om jag klarar av att sova borta och ändå få god sömn.

alltså jag ska vara med i en "riskfylld" tävling och behöver vara pigg men det förstår jag utan att han berättar det för mig.

hur ska jag skriva detta och låta mogen ändå 😉 ?

jag kan inte komma in i hans förstånd innanför skalet. jag kan inte få honom att inse att all tjat som han håller på med gör att jag mår fruktansvärt dåligt. Om jag bara kunnat hade jag flyttat för länge sedan. men nu kan jag inte det. Tyvärr valde jag väl fel yrke... det är svårt att få arbete. och även bostad ... fel stad? jag kan inte få leva det liv jag vill. han tjatar han ringer gång på gång.. måste komma hem... kan inte sova borta... när jag var yngre ringde han mina vänner för att få mig att komma hem. han har tvingat mig komma hem från pojkvänner när jag var yngre bara för att jag har skola dagen efter. (vilket jag liiiite kan förstå men va fan en pojkvän!?) jag har en konstig utthållighet som gör att jag klarar av det här men mitt självförtroende är törnat, gång på gång. eller det är nog snarare självkänslan som försvinner bit för bit. den är körd i botten. jag har försökt att få min mamma, psykologer att prata med honom men det är som vatten som rinner av en gås... det går inte in... han ger mig självmordstankar, fast jag vill leva.... är detta normalt av en person att hålla på så här?

Vad finns det för ekonomisk hjälp att få och samtal som går att få tillgång till. ungdomsmottagningen... men det syns inte på mig att jag mår dåligt... måste jag överdriva... grina i mängder? jag hajjar inte... jag vill leva... men han förstör och gör det hela tiden... men han är snäll på andra sätt... stöttar mig i allt jag gör... skjutsar hit och dit men han litar inte på att jag klarar mig själv?