Vet inte om jag är på rätt forum eller rätt tråd men en stor sorg handlar detta om iaf!

Jag ska berätta vad jag har varit med om, och är med om just nu. Jag skulle jag aldrig någonsin önska någon hur mycken jag än ogillar personen den sitsen jag sitter i, och framför allt ingen ung person.

För ca 6 år sedan så började jag byggprogrammet och jag har alltid varit en väldigt blyg person och alltid haft svårt för att få vänner. Men denna gången så va kompis biten lite annorlunda. Jag träffade på en person som uppskattade mig för den jag va och drog med mig på massa skoj, han fick mig till att spela dart (pilkastning). På denna dart klubb så förändrades mitt liv väldigt mkt, för en gångs skull så kände jag mig hemma, det fanns personer allt mellan 16-65 år där och hittade min plats snabbt med de som var äldre än mig själv. Min självkänsla blev större och min blyghet försvann, ingen kunde tro att jag kunde vara så social och rolig som jag är idag. Men framför allt så hittade jag en liten tjej här (28) som jag blev väldigt nära vän med. Vi började inte umgås så mkt förens 1.5 år senare, och då började vi umgås väldigt mkt. Hon hade fått en son 1 år tidigare så när började umgås så va denna lilla krabat lite mer än 1 år.

Jag fattade tycke för båda två och både jag och T som vi kan kalla henne var intresserade av varandra men ingen tog steget, ett åt senare efter att ha umgåts i stort sätt varje dag så kom dagen båda hade väntat på. Vi pussades o efter det så blev det mycket omtumlande i mitt liv, vi blev ihop och senare flyttade ihop. Jag har varit "pappa" till W som vi kan kalla sonen nästan sedan hon och jag började umgås, och älskar W som han vore min egna son. Många ifrågasatte vad jag gjorde, "ska du verkligen kasta bort ditt liv" fick jag höra många gånger. Jag kände mig redo, och jag har alltid haft en högre mentala ålder än vad jag hade till siffra.

Jag har gjort allt för dessa två personer de senaste 4 åren, jag gick i skolan samtidigt jag hade sambo och "barn",och jag har jobbat extra under skoltiden för att få allt att funka och helt enkelt levt ett liv som en 25-30 åring när jag "egentligen" ska ut i världen och utforska. Jag har kämpat och kämpat och fått T till att uppfostra på ett ok sätt emot innan. Kan inte skriva allt emellan så blir lite hoppigt tyvärr, om jag hade berättat mer detaljerat så hade jag fått skriva en bok ist för ett forums inlägg ^^

Men iaf jag trodde att jag levde ett lyckligt liv där jag hade en person som älskade mig och jag henne och en kid som jag älskar över allting annat. Men de visade sig inte vara såhär, utan nu kommer den jobbiga biten.

2 dagar innan nyår iår så åkte T iväg och skulle hälsa på några över nyår, och samma kväll så ringer hon mig och gör slut över telefon och vägrar komma hem och diskutera saker. en vecka senare så kommer hon hem och jag gör ett desperat försök att få henne att ändra sig. Men utan att lyckas, 1 dag senare så blir jag i stort sätt ut slängd och får flytta hem. En vecka efter detta så flyttar hon ihop med en annan person som hon inte älskar enligt henne.

Men det värsta av allt är W, denna lilla person som jag har kämpat för i 4 år och älskat i 4 år får jag inte längre träffa, hon vill inte ha någon kontakt med mig för att hon har "svårt" för att prata med ex. Men jag tycker det är lite annorlunda då när detta exet är "pappa" till hennes son som kallar mig pappa och verkligen ser upp till mig på många sätt.

Jag har fått börja gå hos kurator och går på medicin för att jag mår så sjukt dåligt, jag har en person som jag älskar som jag inte får träffa eller vet hur han mår eller kan göra nått om han nu hade mått dåligt. De jag vet om den nya sambon är att han är gammal missbrukare och är alkoholist Senast nu i lördag så hörde jag hur han pratade om att han hade druckit en öl kl 7 på morgonen och kollat på barnprogram med W. Och de sjukaste av allt är att INGEN reagerar, jag tappar snart tron på mänskligheten.

Vad ska man göra i en sådan här situation, jag står maktlös då jag inte är biologisk pappa. Jag har inga rättigheter i huvud taget, och nu har de gått mer än 3 månader sen det tog slut och jag kan inte få ut dessa personer ur mitt huvud, jag klarar knappt av att jobba längre för att jag mår så dåligt. så fort jag inte gör nått som man måste koncentrera sig på så kommer allt detta upp i huvudet.

Jag vill bara må bra för en gångs skull! Jag trodde jag hade träffat mitt livs kärlek, vi älskade varandra så sjukt mkt o sen händer allt detta. Vi hade pratat om att skaffa barn osv, och jag var inställd på att skaffa barn detta året, för jag vill ha barn i ung ålder för att kunna leva så länge som möjligt med mina barn.

Men på ett sjukt och brutalt sätt så kraschade hela mitt över ett telefonsamtal.

Jag blev av med allt jag hade och höll kärt. Blev av med mitt hem, min familj, min son, min sambo, mitt umgänge ALLT. medan T inte förlorade nått och ersatte mig på 1 vecka på alla punkter jag fanns, hennes kommentar på detta va "jag förlorade en vän", de var hennes eget val. Jag ville åtminstone vara vänner pga W, men inte ens detta får man.

Jag kan inte förstå hur en en person kan va så här brutal mot någon som man älskat, och är övertygad om att hon fortfarande älskar mig.

Finns det någon som har varit i liknande situation eller bara vill lägga en kommentar, jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till eller göra. Man är inte så stark efter man förlorat sitt liv och inte kommer ur depressionen Och så maktlös man är när det gäller W är sjukt. Jag går konstant och är orolig och känner sådan sjuk saknad till allt. Vet inte hur mycket längre jag orkar, och vem man än pratar med som man känner så är det ingen som förstår. För de har själva inte varit en liknande sits

"du måste släppa de bara, andra lyckas ju med det" JA MEN HUR! Jag är 21 år o vill inte att mitt liv ska ta slut här eller krascha helt.

många kommer säga att det kommer kännas såhär till man hittar en ny, ja de kan va sant. Men var gör man detta?! Jag är ingen vanlig 21 åring som vill ha ett ragg ute på en club eller nått.

Så kort sammanfattning, mitt liv är uppochner och jag har INGEN aning om hur jag ska få det att vända. hoppas på att man kan få någon respons här

Om ni har läst såhär långt så vill jag tacka er för att ni har tagit er tid att läsa allt detta och jag får ursäkta om stavningen är sådär men då jag har dyslexi så är de inte så lätt för mig som för andra. Är de nått ni undrar om inlägget så fråga gärna(vet att det är lite hoppigt), och skriv gärna om ni känner igen er eller bara vill kommentera något. Jag hoppas hoppas att jag kan få ider/tips eller vad det nu kan vara för att komma upp ur det djupa hålet som jag fortfarande sitter fast i