Okej, håll i er för nu kommer ännu en stackars-mig tråd. Känns patetiskt, men ett bra råd skulle räcka långt. För det känns som om jag är körd.
Jag kommer från en stor familj, 11 huvuden, och alla är ruggigt framgångsrika, eller är på väg att bli det (utom 2-åriga brorsan och jag). Och här överdriver jag inte, utan här snackar vi läkare, skådisar och chefer etc.
Promblemet är att jag är en liten medelmåtta, utan större talanger eller framtidsutsikter. Jag hatar skolan. Har sämst betyg (och det med råge) om man jämför med alla mina fem äldre syskon. När jag berättar vad jag vill bli får jag ett skratt tillbaka och sedan ett sånt där långt "okeeeeej", som innebär att jag nog borde skota min dröm innan jag ens börjar testa på yrket, för jag har tydligen inte det som krävs enligt min omgivning.
Men pressen är enorm att jag måste bli något framgångsrikt.
Det ser ut som om föräldrarna dör en smula inombords när jag berättar om provresultat och betyg. Och jag dör en smula när jag tänker på allt jag inte kommer bli. Och jag är rädd att bli utfryst och familjens skämt och skamfläck.
Jag blir deprimerad över detta ofta, och stressad och ledsen. Jag ser framgång varje dag och vet att jag borde vara som dem, men kan inte... för jag är för korkad och talanglös. Det känns som om hela mitt liv kommer bli ett stort misslyckande.
Hur ska jag tänka?
Du är fortfarande bara 15. Vissa får inte sitt kall förrän gymnasietiden.
Dessutom behöver du inte vara perfekt. Det handlar bara om att vara trygg i sig själv. Vem bryr sig vad de andra tycker?![[confused]](/img/smilies/confused.gif)
Valter:
När jag berättar vad jag vill bli
Vad vill du bli?
köttfärssås:
Du är fortfarande bara 15. Vissa får inte sitt kall förrän gymnasietiden.
Dessutom behöver du inte vara perfekt. Det handlar bara om att vara trygg i sig själv. Vem bryr sig vad de andra tycker?
Åh, jag vill inte ens gå på gymnasiet! Kom inte in på mina favoritval och jag har verkligen ingen motivation. Vill bara dö när jag tänker att jag måste klara tre år till...
Fint, de där sista raderna. Önskar att jag inte var perfektionist... för jag kan inte vara det för allt blir fel. Haha!
Och jag försöker köra på den där "jagbryrmigintevadnitycker"-stilen, men när allt rasar, så är inte ens mitt lilla självförtroende kvar. Tack för bra tips dock. De tar jag med mig.
Pendulum:
Valter: När jag berättar vad jag vill bli
Vad vill du bli?
Okej, var beredd på att sucka:
Rockstjärna. No kiddin'. Eller skådis. Bra back-up-plan va?
Förstår ni de långa "okeeeeej"en som jag får? Haha!
Valter:
Fint, de där sista raderna. Önskar att jag inte var perfektionist... för jag kan inte vara det för allt blir fel. Haha!
Är likadan. Men man får väl tänka att det blir rätt tillslut. Jävla press.![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Valter:
skådis
Är det omöjligt?
Man får ingen kraft av att göra saker för att jämföra sig med andra, det suger snarare en torr på allt vad motivation heter.
Det kan vara jättesvårt och betungande med äldre syskon som står över en men du måste försöka göra dig av med kravet på att du måste bli lika bra som de vill att du ska bli och istället göra saker för att du själv vill göra dem och bli så bra du själv vill bli.
Vet du hur jag menar?
Förresten, gymnasiegången kan skilja sig ganska mycket från högstadiet. Det är miljöombyte och nya vänner, jag mådde mycket bättre när jag började gymnasiet jämfört med när jag gick i högstadiet!
Kommer från en liknande familj. Inte 11 huvuden, men alla är professorer, advokater, hjärnkirurger, molekylärbiologer och EU-anställda jurister. Samt min pappa som är musiker. Alla är så himla duktiga och har gjort så mycket. Det gav mig rätt mycket ångest förut, men sen insåg jag att man inte kan vara bra på allt.
Man måste hitta sin nisch i världen, och köra på det som gör en lycklig i längden.
köttfärssås:
Är likadan. Men man får väl tänka att det blir rätt tillslut. Jävla press.
Jag brukar köra pappas mantra hela tiden: "Det är inte fel att vara dålig. Om man inte får vara dålig kan man ju inte gör något, inte något bra heller." Funkar ibland, även om jag inte gör så mycket bra...
köttfärssås:
Valter: skådis
Är det omöjligt?
Ingenting är omöjligt, men jag behöver ha en sån otrolig talang och styrka och tålamod och hängivenhet... allt måste man satsa och just nu vill jag hellre bli musiker. Så jag spelar fingrarna blodiga för att kunna förverkliga min dröm.
Valter:
Jag brukar köra pappas mantra hela tiden: "Det är inte fel att vara dålig. Om man inte får vara dålig kan man ju inte gör något, inte något bra heller." Funkar ibland, även om jag inte gör så mycket bra...
Det gör inget om du inte gör något bra. Bara du inte gör massa dåligt.![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Valter:
Ingenting är omöjligt, men jag behöver ha en sån otrolig talang och styrka och tålamod och hängivenhet... allt måste man satsa och just nu vill jag hellre bli musiker. Så jag spelar fingrarna blodiga för att kunna förverkliga min dröm.
Men om du kämpar med musiken kan du inte vara usel. Nu motsäger du ju dig själv. Kanske lyckas du och får din dröm förverkligad eller så skiter det sig, men det ordnar ju sig ändå. Är ju fint att du har en dröm som ger dig in i. Är mycket mer än vad man kan säga om de flesta.
Valter:
Förstår ni de långa "okeeeeej"en som jag får? Haha!
Om det är din dröm, så ska du inte hindras av deras förväntningar. Du får helt enkelt gå mot strömmen. Och även om du känner press får du tänka att det är inte dem du ska göra nöjda - det är dig själv. Om du gör något du vill göra och lyckas med det kommer din glädje smitta av sig på dem i slutändan.
nasir:
Vet du hur jag menar?
Vilka fina råd...
Och jag förstår. Men det är ju hur svårt som helst att inte jämföra sig med sin familj, som står en närmast och som man bollar sina tankar med angående framtiden. Det kanske är lättare att slå sig fri när man blir äldre?
Grejen är ju också den att mina egna framtidsdrömmar garvar ju folk åt, så...jag är ingen realist direkt. Så det är svårt det där att "göra saker för att du själv vill göra dem och bli så bra du själv vill bli." Jag hoppas jag vill bli brevbärare i framtiden.
nasir:
Förresten, gymnasiegången kan skilja sig ganska mycket från högstadiet. Det är miljöombyte och nya vänner, jag mådde mycket bättre när jag började gymnasiet jämfört med när jag gick i högstadiet!
I do hope so. Funderar på att ta ett sabbatsår, men då kommer jag nog aldrig kunna sätta mig i bänken igen...
timeisrunningout:
Det gav mig rätt mycket ångest förut, men sen insåg jag att man inte kan vara bra på allt.
Man måste hitta sin nisch i världen, och köra på det som gör en lycklig i längden.
Åh, vad bra att du tagit dig ur denna prestationsångest. Nu hoppas jag bara jag gör det samma.
Superbra tips allihopa! Jag skriver ner på mobilen för fulla muggen, så att jag kan läsa dem om och om igen när allt är svart.
Pendulum:
Om det är din dröm, så ska du inte hindras av deras förväntningar. Du får helt enkelt gå mot strömmen. Och även om du känner press får du tänka att det är inte dem du ska göra nöjda - det är dig själv. Om du gör något du vill göra och lyckas med det kommer din glädje smitta av sig på dem i slutändan
Klokt. Åh, så klokt...
Inga invändningar här, bara stoppar i mig visdom.
Jag kikade lite på din profil och läste en text du har skrivit. Du skriver väldigt rent och äkta, inga klyschor.
Om inte dina drömmar inom musik och skådespel går i uppfyllelse, så har du nog en bra chans inom skrivarbranschen. Du är långt ifrån usel, du är extremt begåvad snarare.
alla familjer har sitt svarta får.
Valter:
.
Hoppas du omsätter visdomen i handling då. Jag tror det kommer gå bra för dig bara du tror på dig själv. Du verkar hyvens, dessutom har du ett bra förnamn. Gör saker för din egen skull, inte för andras förväntningars skull.
OF 5:
alla familjer har sitt svarta får.
Det här är OT men lyssna här:
http://www.youtube. com /watch?v=edJd00AHOys&t=2m49s
(skriv samman)
