durga:
bara så du inte missförstår så menar jag inte att det skulle följa naturligt att en person som inte är så tillitsfull och inte vill öppna sig upplever två sidor av myntet, utan att jag brukar uppleva det så. för det mesta befinner jag mig i tillstånd 1, där jag antingen upplever det som ångestfyllt att prata om mig själv eller att jag inte har något spännande att "visa upp" och därmed att säga. när den oviljan att vara öppen bräcks sönder (jag tycker det känns mer som ett tryggt fort, så det är väl det lämpligaste ordvalet) blir det snarare så att jag hämningslöst måste prata om mig själv, vilket är tillstånd 2. inte så att jag faktiskt går omkring och babblar om hur asbra jag är jämt, utan mer så att alla vanliga och ovanliga samtalsämnen innehåller referenser till mig eller på något sätt går att relatera till mig själv så att jag ofta svarar med beskriva att "jag upplever det si eller så" eller "en gång hände den här roliga men vagt relevanta grejen mig". det känns ofta olustigt eftersom jag dels tycker att det är oartigt och är väldigt självmedveten om att inte vara otrevlig, och dels känner mig otrygg med att säga vad som helst om mig själv utan att tänka efter först, p.g.a bristande tillit.

efter ett sådant samtal känner jag mig lite främmande inför grejer som jag sagt, och jag upplever att mitt babblande till viss del har varit 'ofrivilligt', även om jag under samtalet inte tvivlat på mitt eget omdöme. nu blev det en till väldigt detaljerad utveckling, men jag har ingen aning om hur vanligt eller ovanligt det här är hos andra med ångest/rädsla inför vissa sociala situationer. tänker mig att det finns andra psykiatriska tillstånd som hade kunnat förklara mitt beteende, men just throwing it out there för att se om någon nappar.

ah jag förstår, jag kan känna igen mig i det.