Fasiken:

änk o ligga där och inte vilja bli ombytt, fast än man vet att dem måste det, det känns just nu förnedrande på något sätt. Fan va jobbigt. Som att ligga helt försvarslös och bli påtvingad saker.

Ja hemskt min farfar hade det lite så, det var inte kul att se. Han var patriarken liksom, så slutade det sådär.

isola:

Ah precis. Är så sorgligt när folk gör slut, jag är en sdåan där naiv människa som tänker att detta par detta par kommer säkert vara tillsammans längelänge!

När någon blir tillsammans så börjar jag räkna ned direkt

När det gäller en själv, då man är riktigt kär... då förväntar och tror man att det kommer hålla hela livet. Men förmodligen så kommer det inte att hålla alls om ajg inte hittar en tjej som tycker/tänker som mig.

Men man får vara realistisk, vi lever i en annan tid.

isola:

man tackar!

Så lite så

isola:

Ja hemskt min farfar hade det lite så, det var inte kul att se. Han var patriarken liksom, så slutade det sådär.

Beklagar det. Min farmor är väl där nu, hon kämpar på som fan. Hon har nästan alla sjukdomar man kan ha men kämpar på ändå. Men man ser ju hur alla hennes barn (och min far) lider att få se henne "ruttna" bort långsamt men säkert.

Tänk vad djävla soft om man samtidigt som sin fru/flickvän känner, "Nej, nu har vi levt klart" och rullar iväg på varsin rullstol med MP3 på högsta nivå haha

Vill verkligen tro på evig kärlek men.. känns som att man är en av få

Fasiken:

Beklagar det. Min farmor är väl där nu, hon kämpar på som fan. Hon har nästan alla sjukdomar man kan ha men kämpar på ändå. Men man ser ju hur alla hennes barn (och min far) lider att få se henne "ruttna" bort långsamt men säkert.

Tack. Ja det är jättehemskt men måste nog vara skönt att ha släkt och vänner omkring sig. Tänk så hemskt att ruttna bort i total ensamhet

Fasiken:

Vill verkligen tro på evig kärlek men.. känns som att man är en av få

Vill också.

Fasiken:

När någon blir tillsammans så börjar jag räkna ned direkt

Fasiken:

När det gäller en själv, då man är riktigt kär... då förväntar och tror man att det kommer hålla hela livet.

Ja så en dag KRASH slås ens värld i spillror

isola:

Tack. Ja det är jättehemskt men måste nog vara skönt att ha släkt och vänner omkring sig. Tänk så hemskt att ruttna bort i total ensamhet

På ett sätt hade det varit jätte skönt att ha någon nära sig medan man tynar bort. Men så som jag tänker nu så vill jag inte att någon ska se mig under de sista åren ifall jag lver så länge.

isola:

Ja så en dag KRASH slås ens värld i spillror

Anar att du också haft en del olyckliga kärlekar

Alla verkar stressa, försöker "leva livet" men själv tycker jag att "leva livet" är att bli gammal med någon, men givetvis att man har kul och gör galna saker..

.. fan, numera är ju 35-40 fortfarande ungt på ett sätt, vilket jag gillar.. så förstår inte varför många ger upp så fort

Men det är ju bara från mitt perspektiv och mina åsikter. Säger inte att något är fel, man gör som man vill och lever som man vill!

Fasiken:

Anar att du också haft en del olyckliga kärlekar

Nja lite, men har nog mest blivit påverkad av föräldrars osv. Tror att det sätter sig på ett annat sätt då.

Fasiken:

På ett sätt hade det varit jätte skönt att ha någon nära sig medan man tynar bort. Men så som jag tänker nu så vill jag inte att någon ska se mig under de sista åren ifall jag lver så länge.

Jo på ett sätt tänker jag också så, att man drar sig undan för att dö en ensam död som ett illa skadat djur. Men på ett annat så är det ju väldigt väldigt skönt att ha stöd omkring sig. Bara an klarar av att släppa på den där barriären och våga vara 100% sårbar.

Vad tusan är det för fråga? Det är väl självklart. Man går väl inte 100% på utseendet.

Och personligheten förändras väl inte om en sådan sak händer, så klart man kommer älska personen lika mycket. - Däremot om personen i fråga råkar utför en skada så denna bli helt förlamad, hamnar i koma eller inte går att kontakta efter olyckan så är ju det en helt annan sak. Då kommer man ju inte vilja lägga ner resten av livet på den människan. Och det vill nog inte person som skadats heller vilja att partnern skulle behöva. Vem vill leva vi säger 30 år med en person som inte längre är kontaktbar, men ändå lever.

Och sist... Har man älskat sin partner väldigt mycket, så kommer man alltid älska den, oavsätt. Dock betyder inte det att man är tvungen att stanna.

Det gick en dokumentär om en svensk kvinna som gjorde bröstförstoring i Polen, just för att väntetiden var kortare. (hur de tänkte då vet jag inte). Hon blev helt väck och kan inte prata och sitter bara still, men fortfarande lever. Mannen har ju försökt leva med henne ytterligare några år men pallar inte längre. -vilket ingen oavsätt relation skulle orka göra på längden.

isola:

har jag svårt att se hur man skulle kunna lämna sin partner då

Jag håller med, men jag har sett det hända. Förstår inte hur man kan fortsätta leva med någon man inte längre älskar som man gjorde förr och knappt tycker om mer, men det sker också hela tiden.

Ingemarsdotter:

teensoundman:

isola:

Har inge kreativt att säga just nu men er

Fasiken:

Har inge kreativt att säga just nu men er

Det är klart att jag fortfarande skulle älska personen! Mina känslor skulle inte försvinna för att min partner förlorade en arm eller ett ben. Inte ens om hela ansiktet blev förstört. I helvete heller.

Ingemarsdotter:

Förstår inte hur man kan fortsätta leva med någon man inte längre älskar som man gjorde förr och knappt tycker om mer, men det sker också hela tiden.

Dåligt samvete kanske.

Fasiken:

Har inge kreativt att säga just nu men er

Skulle tro att jag fortfarande skulle älska personen. Känslor stängs ju inte av hur som helst och det vore ju samma person. Däremot kanske det skulle bli så energikrävande och tärande på förhållandet att det i slutändan ej skulle funka.

klart jag fortfarande skulle ÄLSKA honom
däremot vet jag inte om jag skulle orka leva med det - beroende på hur omfattande skadan var osv