hur ser du på liberalers tendens att med nonchalant idealistisk iver driva en tes som i grunden har karaktär av pragmatisk kompromiss? varför inte kalla sig anarkist istället, om man nu är intresserad av den enkelhet, effektivitet och retoriska pondus som en ren ideologi kan skänka?

har frihet ett egenvärde eller ett instrumentellt värde?

Hur rättfärdigar du att den liberala vägen till frihet är på bekostnad av andra?