Hur känner ni att er personlighet har ändrats sedan ni var tonåringar?
Inte så värst mycket faktiskt .
Bra fråga. Det känns som att det var under tonåren som min personlighet förändrades som mest, och att den personlighet jag har idag ungefär är samma som den jag hade i slutet av tonåren(?)
För typ tio år sedan när jag var 14 så var jag rätt dryg, elitistisk och superpretentiös. Jag och mina vänner var varken de coola på skolan eller utfrysta, bara avsides och såg oss själv som bättre än alla andra av någon anledning. Något år senare exploderade min sociala umgängeskrets, jag träffade en hel del märkliga typer (inte minst ifrån UM) och påbörjade ett hyfsat intensivt blandmissbruk av diverse substanser. Fick mig en knäpp på näsan överlag och kom ner på jorden någorlunda i alla fall. 
Vet inte hur bra jag lyckas men sedan 17-18-åren försöker jag se goda intentioner i det mesta och trivs rätt bra i en ganska mesig/snäll-personlighet.
Är fortfarande rätt blyg av mig i många sammanhang, det har nog alltid funnits där genom alla år.
Mer hår.
Kan inte direkt uttala mig om hur jag förändrats sedan jag var tonåring men jag kan ta exemplet sedan jag var barn till idag. Då sade läkaren att jag hade ADHD (koncentrationsproblem) och att jag dessutom hade mycket dåligt självförtroende. Idag är väl nästan all ADHD borta och idag har jag mycket mycket bättre självförtroende.
Väldigt mycket. I grund och botten är jag ganska lik mig som jag var som tonåring men med erfarenhet så ändras en hel del. Tankar och åsikter om diverse saker bl.a. Hur jag beter mig i olika situationer när jag var tonåring jämfört med idag kan vara helt olika m.m.
Var vildare förr, är mer eftertänksam nu
Jag tror att ganska mycket av ens personlighet är medfödd.
Jag fick en insikt rätt nyligen om att mina intressen, sånt som jag stimuleras av, finner motiverande, lustfyllt osv. är ungefär samma idag som när jag var ett litet barn. Sen tar de sig andra uttryck såklart. Likaså andra drag i min personlighet. Om jag ser på ett filmklipp från när jag var tre år så kan jag ändå se med själv i den lille plutten. Det finns en kontinuitet i ens sätt att vara levande på, ens "själ" om man så vill.
Sen är jag övertygad om att miljö spelar jättestor roll. På samma sätt som det gör för ett träd. Redan i ekollonet finns en slags skiss för hur eken kan se ut, men om detta faktiskt kommer förverkligas beror på om trädet har bra jordmån, får näring, vatten och solljus och inte huggs ner eller förgiftas. I grund och botten är det samma grej med människor (även om människor kan vara mer aktiva i sina liv än vad träd kan).
Människor har massa behov för att kunna förverkliga sin medfödda potential (vilket man kan göra på olika sätt, men olika personer tror jag ändå har lite olika strävan i sig). Man behöver kärlek i alla dess former: omtanke, tillgivenhet, erkännande, respekt, engagemang och tillit. Alla vill intala sig själv att de är älskade av sina föräldrar men det är tyvärr inte sant, kärlek är inte känsla utan handling. Man behöver också trygghet, stimulans, konkreta möjligheter att utvecklas osv.
När jag var tonåring så hade jag tillgång på vissa av dessa "näringsämnen". Men det var jävligt mycket skit också. Min mamma var djupt nere i missbruk, min pappa blev mördad, jag var ibland fosterhemsplacerad osv. Mycket kaos, lite trygghet. Så jag var mycket innesluten i mitt skal, förträngde alla känslor, var allmänt avtrubbad osv. Jag hade en del intressen och glädjeämnen också, men det var överlag ingen bra tid så då var jag också rätt "vissen" som person.
Det tog många år att ta sig ur det men idag har jag skaffat mig mycket bättre jordmån och det spelar också stor roll att att lära sig förstå sig själv, hur en själv och omvärlden fungerar, vad som är konstruktivt respektive destruktivt osv. Så idag är jag mer utblommad. Mer jag. Men jag vet att jag kan växa ännu mer på olika sätt o det ska bli kul.
TL:DR Jag tror inte att min personlighet ändrats i grunden, men emedan delar av min personlighet då blev förtryckt, vissen, förvrängd så har jag nu kommit mer till min rätt. Så personligheten förändrats men den uttrycker sig annorlunda, och bättre.
Skulle inte direkt kalla mig själv vuxen, men tycker ändå jag har ändrats en hel del i personlighet under tonåren
Japp, Jag är nästan en helt annan människa idag.
När jag va yngre så visade jag ingen empati eller Svagheter och var impulsiv. Bearbetade inte heller mina problem på samma sätt som idag eller mina egna må bra behov på ett bra sätt. Var även folkskygg och tillbakadragen m.mm
Jag gillar förvaltningspolitiska spörsmål och matlagningsteve på ett helt annat sätt än när jag var tonåring, sen är jag nog mindre upptagen med hur jag uppfattas och så vidare än vad jag var då. Sedan var jag aldrig någon särskilt hetlevrad tonåring utan tämligen jävla lugn så några större förändringar har det ändå inte blivit.
Heilmann:
Jag tror att ganska mycket av ens personlighet är medfödd.Jag fick en insikt rätt nyligen om att mina intressen, sånt som jag stimuleras av, finner motiverande, lustfyllt osv. är ungefär samma idag som när jag var ett litet barn. Sen tar de sig andra uttryck såklart. Likaså andra drag i min personlighet. Om jag ser på ett filmklipp från när jag var tre år så kan jag ändå se med själv i den lille plutten. Det finns en kontinuitet i ens sätt att vara levande på, ens "själ" om man så vill.
Sen är jag övertygad om att miljö spelar jättestor roll. På samma sätt som det gör för ett träd. Redan i ekollonet finns en slags skiss för hur eken kan se ut, men om detta faktiskt kommer förverkligas beror på om trädet har bra jordmån, får näring, vatten och solljus och inte huggs ner eller förgiftas. I grund och botten är det samma grej med människor (även om människor kan vara mer aktiva i sina liv än vad träd kan).
Människor har massa behov för att kunna förverkliga sin medfödda potential (vilket man kan göra på olika sätt, men olika personer tror jag ändå har lite olika strävan i sig). Man behöver kärlek i alla dess former: omtanke, tillgivenhet, erkännande, respekt, engagemang och tillit. Alla vill intala sig själv att de är älskade av sina föräldrar men det är tyvärr inte sant, kärlek är inte känsla utan handling. Man behöver också trygghet, stimulans, konkreta möjligheter att utvecklas osv.
När jag var tonåring så hade jag tillgång på vissa av dessa "näringsämnen". Men det var jävligt mycket skit också. Min mamma var djupt nere i missbruk, min pappa blev mördad, jag var ibland fosterhemsplacerad osv. Mycket kaos, lite trygghet. Så jag var mycket innesluten i mitt skal, förträngde alla känslor, var allmänt avtrubbad osv. Jag hade en del intressen och glädjeämnen också, men det var överlag ingen bra tid så då var jag också rätt "vissen" som person.
Det tog många år att ta sig ur det men idag har jag skaffat mig mycket bättre jordmån och det spelar också stor roll att att lära sig förstå sig själv, hur en själv och omvärlden fungerar, vad som är konstruktivt respektive destruktivt osv. Så idag är jag mer utblommad. Mer jag. Men jag vet att jag kan växa ännu mer på olika sätt o det ska bli kul.
TL:DR Jag tror inte att min personlighet ändrats i grunden, men emedan delar av min personlighet då blev förtryckt, vissen, förvrängd så har jag nu kommit mer till min rätt. Så personligheten förändrats men den uttrycker sig annorlunda, och bättre.
Det där är ganska intressant att tänka på. Vi föds ju med vissa förutsättningar och fallenheter men tror att tabula rasa är en rätt bra teori ändå.
Hemskt med dina föräldrar btw uh.
måste få se fler filmer på mig själv som liten. jag var så framåt, rolig och rar för det mesta. sen såg jag en film där en unge blev inzoomad när hen vinkade genom fönstret till en lekstuga när hen plötsligt åker åt sidan som om en demon knuffat till henne. det var dock ingen demon utan jag som bestämt mig för att skaka mattan hon stod på med ett "det är städ hääär" och trängde mig fram till fönstret. uh. stackars unge.
