framtidstron är död:

Det har du rätt i. Men där behövs då en klarare gränsdragning. I vilken utsträckning får man avsäga sig vanlig rehabilitering/vård/medicin och testa alternativa metoder på sitt barn?

Jag tycker att det borde avgöras från fall till fall, beroende på hur mycket skada utebliven behandling innebär, på hur allvarligt tillståndet är och vilka komplikationer som finns med behandlingen. Det är ju svårt att dra några exakta gränser, särskilt vid obotliga och dödliga tillstånd. Vid sjukdomar där behandlingen är plågsam och verkan av den är liten så tycker jag att föräldrarna borde få neka vård.

Men tja, minns du tråden här om dagen med någon som var deprimerad, ätstörd och hade ångestproblematik, vars mamma inte ville att hon skulle få vård för att psykiska sjukdomar inte finns på riktigt? I det fallet så känns det självklart att hon borde få vård ändå.

mediakatt:

Jag tycker att det borde avgöras från fall till fall, beroende på hur mycket skada utebliven behandling innebär, på hur allvarligt tillståndet är och vilka komplikationer som finns med behandlingen.

Men någon form av riktlinjer måste man ha, och de skulle vara kluriga att formulera.

mediakatt:

Men tja, minns du tråden här om dagen med någon som var deprimerad, ätstörd och hade ångestproblematik, vars mamma inte ville att hon skulle få vård för att psykiska sjukdomar inte finns på riktigt? I det fallet så känns det självklart att hon borde få vård ändå.

Ja, det är ett bra exempel, och då talar vi ju inte om omedelbart livshotande tillstånd utan något som obehandlat kan utvecklas illa helt enkelt.

Tar gärna avstånd från Religion helt.

framtidstron är död:

Men någon form av riktlinjer måste man ha, och de skulle vara kluriga att formulera.

Jo, det vore de såklart. Det jag tänker mig borde omfattas är tillstånd som riskerar att kraftigt förvärras utan behandling, tillstånd som utan behandling är akut livshotande och tillstånd där behandling skulle innebära en kraftig förbättring i den drabbades livskvalitet. Livskvalitet i sammanhanget syftar till fysiskt och psykiskt välmående, samt möjlighet att delta i olika vardagsaktiviteter.

framtidstron är död:

Ja, det är ett bra exempel, och då talar vi ju inte om omedelbart livshotande tillstånd utan något som obehandlat kan utvecklas illa helt enkelt.

Precis. Det är den typen utav situationer jag tänker att det skulle appliceras vid.