Jag ställer frågan först, sedan babblar jag.
1, Vart går man om man vill arbeta bort en fobi?
2, Måste jag egentligen ha en diagnos för att få säga att jag har en viss fobi?
3, Finns det någon här som arbetar/arbetat med sin fobi som vill berätta lite för mig?
Det har alltid varit något där, den där okontrollerbara rädslan, den är ibland värre och ibland lättare men den är alltid där. Stress förvärrar den, främmande människor med. Den är stark, den är där, trots att ingen satt en diagnos på den så vet jag precis vad det är.
I verkliga livet är jag en glossofob, eller så har jag glossofobi. Något som sägs drabba 75% av jordens befolkning lite, men för mig är det inte lite. Jag är stolt över alla delar som är jag men jag vill också arbeta bort det som jag tror håller mig bak, det som hindar mig från att vara jag, en dag vill jag kunna sjunga för mina barn. Jag måste kunna göra muntliga presentationer när jag börjar studera igen, en dag kanske jag vill eller måste hålla ett tal? Jag gillar att prata egentligen.
Jag var på NärCon och blev tilldelad en komradio, jag tyckte den var rolig att sitta och lyssna på men när jag behövde anropa i den så hände något väldigt obehagligt, min puls gick upp, det blev svårt att andas, jag började stamma och resten av energin gick åt till att hålla tillbaka tårarna. Jag vandrade snabbt vid information för att hoppas att jag kunde hitta någon "ledig" att hjälpa mig istället för att behöva tala i den där äckliga apparaten som skulle ropa ut min röst i alla hörn utav konventet.
På Internet existerar inte min fobi, där kan jag backa bak, fundera, ändra och korrigera. Allt som verkliga livet inte tillåter. Jag kan till och med videoblogga utan att känna någon större panik över detta. Jag föredrar mig på Internet än i verkliga livet, så borde det inte vara.
Mvh Vio
Rekommenderar KBT-terapi, och du måste inte ha en diagnos för att ha en fobi! Liksom, fobier är irrationella och inte nödvändigtvis knutna till någon sjukdom. Jag är livrädd för spindlar men det har ingenting med andra åkommor att göra.
tror på KBT i första hand, men har du ett generöst landsting så kan TFT kanske vara något
NEMI: KBT
time: KBT
Det låter som något man måste få tid via husläkare för att göra? Det ska jag kolla upp i varje fall.
Min rädsla från att tala inför folk tror jag inte heller kommer från någon särskilt anledning, inte som jag kan minnas eller sätta fingret på i varje fall. Det smög sig fram successivt. Det började när jag bytte skola i sjuan och har bara vuxit fram. Det började med sång och gick sedan över till att tala inför folk. När jag väl var uppe i gymnasiet hade de "obehagliga känslorna" gått över till hyperventilering och en blackout. Sedan höll jag aldrig tal igen.
För några veckor sedan ringde jag min lärare i engelska för att göra en muntlig presentation om "How schools kills creativity" , jag hade spenderat 8 timmar bara med att repetera mitt material (5 min presentation) innan och börjar mitt arbete. Hon avbryter mig.
"I'm sorry, this isn't a speech, this is a presentation of your topic"
"... oh... oh.... but this isn't... I've prepared... could you please just listen..."
"So what is your topic about?"
Det står still, jag har lagt ned flera arbetstimmar på mitt ämne, forskat, skrivit en rapport för mig själv och skrivit upp viktiga punkter. Och det står still. Och det är så enkelt att beskriva... Så så simpelt...
http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity
"What's your topic about?"
"I-I'm so.. sorry... I c-c-c-c-can't" repeterar jag
"WHAT - IS - YOUR - TOPIC - ABOUT?"
"I DON'T KNOW, CALM DOWN!!" Skrek jag och avbröt samtalet.
Jag var tvungen att hoppa av kursen.
Violine:
Det låter som något man måste få tid via husläkare för att göra? Det ska jag kolla upp i varje fall.Min rädsla från att tala inför folk tror jag inte heller kommer från någon särskilt anledning, inte som jag kan minnas eller sätta fingret på i varje fall. Det smög sig fram successivt. Det började när jag bytte skola i sjuan och har bara vuxit fram. Det började med sång och gick sedan över till att tala inför folk. När jag väl var uppe i gymnasiet hade de "obehagliga känslorna" gått över till hyperventilering och en blackout. Sedan höll jag aldrig tal igen.
För några veckor sedan ringde jag min lärare i engelska för att göra en muntlig presentation om "How schools kills creativity" , jag hade spenderat 8 timmar bara med att repetera mitt material (5 min presentation) innan och börjar mitt arbete. Hon avbryter mig.
"I'm sorry, this isn't a speech, this is a presentation of your topic"
"... oh... oh.... but this isn't... I've prepared... could you please just listen..."
"So what is your topic about?"Det står still, jag har lagt ned flera arbetstimmar på mitt ämne, forskat, skrivit en rapport för mig själv och skrivit upp viktiga punkter. Och det står still. Och det är så enkelt att beskriva... Så så simpelt...
http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity"What's your topic about?"
"I-I'm so.. sorry... I c-c-c-c-can't" repeterar jag
"WHAT - IS - YOUR - TOPIC - ABOUT?"
"I DON'T KNOW, CALM DOWN!!" Skrek jag och avbröt samtalet.Jag var tvungen att hoppa av kursen.
Husläkaren remitterar till psikiatrin sen får sen brukar det bli några samtal innan en behandling. ..
alternativet är att..ringa.. direkt till psykiatrin och göra en egenremiss.. men det känns inte som ett alternativ.
I jämförelse med andra fobier så känns den ändå ok. Finns ju exempelvis hedonfobi, rädsla för att ha roligt, klinofobi, rädsla för att gå och lägga sig, agryfobi, rädsla för att korsa vägar, eller varför inte fobofobi, rädsla för rädsla.
KBT brukar vara den bästa formen av terapi för att behandla fobier.
NiklasW: I jämförelse med andra fobier så känns den ändå ok. Finns ju exempelvis hedonfobi, rädsla för att ha roligt, klinofobi, rädsla för att gå och lägga sig, agryfobi, rädsla för att korsa vägar, eller varför inte fobofobi, rädsla för rädsla.
Min favorit är glossofobi, rädsla för ballonger, agorafobi* är väldigt vanlig och jag håller med, det är en värre fobi än min. Jag skulle aldrig byta. Du kan vara rädd för mörker, nycklar, personer från ett visst land, rädd för insekter eller rädd för penisar (Ithypallofobi är vanligare än man skulle kunna tro).
Jag har tänkt så i flera år, "andra har det värre, andra har det värre" och låter mina egna problem förvärras för varje år. För att "andra har det värre". Jag förstår din poäng, verkligen, jag kan se på den från varje vinkel och tänka "Ja, det är logiskt att tänka så".
Men samtidigt tänk efter du bryter din fot, jag bryter mina ben, min skada är större än din. Har du inte rätten till att ha ont? Har du inte rätten till att få kryckor eller någon som skriver på ditt bandage eller hur man nu hanterar brutna kroppsdelar?
Mitt problem blir värre, det penetrerar mina vardagar, jag har svårt med telefonsamtal, tala inför större grupper, min bästa vän ska gifta sig i höst och jag kommer inte kunna hålla tal för henne. Jag kan inte sjunga en ton på någons födelsedag och jag kan inte tala i en komradio. Jag kan inte hålla föreläsningar. Det har infekterat min skolgång, infekterat mitt självförtroende och infekterat mig som person.
Jag förstår dig verkligen, och förstår ditt syfte med att lyfta upp konversationen, det är väl uppskattat. Jag säger inte att jag har det värre än någon. Men detta påverkar mitt liv, väldigt ofta.
Men jag har i varje fall inte anemofobi, jag kan uppskatta det.
Mitt inlägg var ingen pik riktad mot dig utan det fanns ingen baktanke med mitt inlägg överhuvudtaget. Jag har själv ett par ganska jobbiga fobier och har själv läst ganska mycket om olika fobier. Tänkte mest dela med mig av några "favoriter".. 
NiklasW: Tänkte mest dela med mig av några "favoriter"..
Violine: Min favorit är glossofobi, rädsla för ballonger
JAG MENADE GLOBOFOBI!! ARGHHHH!! SUCH STUPID!
NiklasW: Jag har själv ett par ganska jobbiga fobier och har själv läst ganska mycket om olika fobier.
Jag har också gjort det, men inte så mycket om vad man gör åt dem, med varit fascinerad utav både deras namn och att vi människor kan vara rädda för så många olika saker.
NiklasW: Mitt inlägg var ingen pik riktad mot dig utan det fanns ingen baktanke med mitt inlägg överhuvudtaget.
Nej jag vet, jag började med att skämta bort det själv och sedan blev jag arg på mig själv för... Det är så jag gör. "Äsch jag är inte SÅ skadad, jag kan nog jobba", "Jag är inte sjuk, jag har bara lite fever och är förkyld, jag kan storstäda!"... Måste sluta upp med det. :/
