Hej

Jag har aldrig riktigt haft problem i livet. Jag har haft en bra uppväxt med föräldrar som bryr sig och vänner omkring mig i den mån jag velat. Jag har inte direkt varit något geni i skolan men jag har heller aldrig dragit på mig några underkänt. Jag har faktiskt varit ganska målmedveten och läst upp mina g till vg o mvg för att komma in på det gymnasiet jag ville gå.
Efter gymnasiet jobbade jag i ett år med det hantverksyrke jag utbildade mig inom och där igenom även avslutade utbildningen. Det krävdes nämligen att man jobbade ett år för att bli färdigutbildad inom yrket. Det ställe jag jobbade på var verkligen ingen höjdare men det gick bra och kunderna strömmade in. Man hade bra och dåliga dagar givetvis men hyfsat nöjd med min insats under det året. Jag hade bara vikariat under ett år så jag beslutade att hoppa på högskolan efteråt så det blev en tvåårig datautbildning.
Den första terminen gick väldigt bra och jag fick bra betyg i kurserna men i slutet av första terminen hade vi ett projekt vilket var väldigt stressande och drog väldigt mycket energi. Min projektgrupp avslutade projektet med toppbetyg. Men jag var helt slut och såg fram emot ett juluppehåll. Idag önskar jag nästan att jag kunde dra tillbaka klockan ett halvår till den här tiden och göra om min termin. Jag hade verkligen ingen energi kvar till att plugga. Redan några veckor in på terminen började jag halka efter och jag slutade gå på föreläsningar och sov längre på morgonen. Jag fortsatte att plugga men inte alls på samma nivå som tidigare. Det var verkligen som att musten gått ur mig. Jag ville bara inte längre. Det var intressant och så av det jag pluggade men det var alltid så stressigt. Det skulle vara färdigt innan jag började och så kom nästa inlämningsuppgift och så vidare. Vad gör man när man hamnat i denna onda cirkel? Är man inte med från början till slut är det verkligen kört. För ca en och en halv månad sedan när det fortfarande fanns lite hopp om att jag kanske skulle kunna klara mig så råkade jag även ut för en olycka som har drabbat mig hårt. Jag skadade en hand och skadan medförde operation och 4 veckor med gips men totalt åtta veckor i fixerat läge med skena i de fyra sista veckorna.
Nu när jag sitter här med tre veckor kvar innan jag kan använda handen och två veckor innan tentaveckan börjar bara kände jag att jag behövde få ur mig allt. Jag är så orolig. Jag vet inte hur jag ska klara min utbildning längre.
Jag är rädd för att misslyckas. Jag vet inte hur jag ska tygla känslorna. Jag undrar bara hur det från att ha gått så bra kunde vända över bara några veckor. Jag är så orolig för att bli av med mitt csn bidrag då jag inte är i närheten av att klara de uppsatta målen som krävs för att få behålla det. Jag kanske till och med blir ersättningskyldig.
Jag är 22 år och bor fortfarande hemma. Jag känner mig så instängd. Jag vill så gärna komma ut i världen men samtidigt, hur ska det gå till, inget jobb och jag håller på att köra min utbildning i botten.
Jag känner att jag gör både mina föräldrar illa och min flickvän och mina vänner genom att inte ha orkat med att ta tag i det jag borde. Men hur gör man egentligen? Hur kommer man på fötter igen? Hur får man motivationen tillbaka? Jag känner att jag var så duktig men nu har jag bara sjunkit ner i nått slags hål och det är så otroligt jobbigt att acceptera situationen och det är så jobbigt att ta tag i saker och ting. Det lilla jag gör gör jag på ren viljestyrka men den börjar verkligen ta slut.
Alla runt omkring mig vill försöka stötta mig men jag tror ingen riktigt förstår har jag känner det och det är ju så sjukt svårt att berätta när man aldrig behövt berätta hur dåligt det känts innan. Jag hoppas att någon läser och skriver en rad eller två. Kanske någon som gått igenom ungefär samma sak? Hur gick det för dig?