Man kan ju äta pizza och sånt men inte för mycket. En vanlig portion med lite sallad

Rock_faerie:

vill bara leva ett normalt liv med normala matvanor

Detta är ju så olika från person till person. Det känns mer som ett "normalt" levnadssätt, som du också skrev att du ville ha, att leva utan en matlista. Men samtidigt kan ju matlistan göra att du senare i livet kan leva utan den på ett bättre sätt än om du hade tackat nej till den från början.

Rock_faerie:

hur äter ni idag?

Jag valde att inte använda mig av en matlista, vilket jag nog ångrar nu i efterhand. jag tror att det hade knnat hjälpa mig till att bli ännu friare från sjukdomen. Jag äter som vem som helst - med skillnaden att jag vet vad allting innehåller och tänker alltid innan jag stoppar i mig något. Hur mycket plats detta tänket får är dock olika från dag till dag, vecka till vecka...

TidenHarFåttFnatt:

Jag valde att inte använda mig av en matlista, vilket jag nog ångrar nu i efterhand. jag tror att det hade knnat hjälpa mig till att bli ännu friare från sjukdomen. Jag äter som vem som helst

Okej, tack för ditt svar! Men vad menar du med att du äter "som vem som helst?" Skulle du kunna beskriva vad du äter under en vanlig dag? Har du några speciella regler för vad du får/inte får äta, hur mycket och när? T. ex jag får bara äta godis på löradgar osv.
Är du normalviktig nu och tänker inte lika mycket på din vikt?

Rock_faerie:

Men vad menar du med att du äter "som vem som helst?"

Ja det beror väl helt på hur man nu definierar "vem som helst", hm, vet inte riktigt hur jag ska förklara... Men om man ser mig äta tillsammans med andra så märker man inte något som har med anorexian att göra längre. Ibland äter jag mer än de andra vid bordet - ibland mindre.

Rock_faerie:

Skulle du kunna beskriva vad du äter under en vanlig dag?

Också detta är så olika från dag till dag. beror mycket på om jag har en "bra" dag eller inte. En dag utan just de där "ätar-demonerna" eller inte. men jag kan tex säga vad jag ätit hittills under dagen om det skulle kunna vara till någon hjälp (och idag är för övrigt en bra dag)

Frukost: Havrefras med mjölk, banan, kaffe
Lunch: 2 smörgåsar med ost och grönsaker på
Mellanmål: Kanelbulle, kaffe
Mellanmål: Äpple
Middag: Panerad fisk, pommes frites, remolade, citron, sallad
Mellanmål: Te

Men dagen e inte slut än...

Rock_faerie:

Har du några speciella regler för vad du får/inte får äta, hur mycket och när?

Detta är också väldigt väldigt olika... För tillfället spelar det inte alls någon roll när jag äter vad. Men jag väljer gärna att "jämna ut" det under en vecka...
Under en period då jag mår lite sämre kan det dock fortfarande vara så att jag har strängare regler vad gällande tider och mängd. Men då kan jag fortfarande äta vad som helst - bara i lite mindre mängd.

Rock_faerie:

Är du normalviktig nu och tänker inte lika mycket på din vikt?

Nu när jag läser vad jag skrivit låter det ju inte alls som att jag är frisk från sjukdomen, men... a...
I perioder väger jag mig flera gånger per dag, varvat med veckor då jag inte alls ställer mig på vågen. Nu är jag normalviktig ja, men att säga att jag inte rtänker på min vikt vore att ljuga. Däremot så väljer jag att inte göra något åt den utan låta den vara. Vilket i sig är ett friskhetstecken

Tack för ditt svar!

TidenHarFåttFnatt:

Under en period då jag mår lite sämre kan det dock fortfarande vara så att jag har strängare regler vad gällande tider och mängd. Men då kan jag fortfarande äta vad som helst - bara i lite mindre mängd.

Okej, jag förstår. För mig är det snarare så att jag inte tillåter mig att äta godis och sånt på vardagarna, trots att jag ofta kan bli väldigt sugen på sånt på kvällarna. Men jag får däremot unna mig lite sånt på helgen eller vid speciella tillfällen,som kalas och sånt. Men jag är impad att klarar att äta vad som helst - när som helst, fast i rimliga mängder. Ofta går det överstyr när jag tillåter mig att äta lite choklad eller godis, då jag istället äter för mycket och kan liksom inte sluta, vilket leder till superångest efteråt såklart.

TidenHarFåttFnatt:

I perioder väger jag mig flera gånger per dag, varvat med veckor då jag inte alls ställer mig på vågen. Nu är jag normalviktig ja, men att säga att jag inte tänker på min vikt vore att ljuga. Däremot så väljer jag att inte göra något åt den utan låta den vara. Vilket i sig är ett friskhetstecken

Jag tycker det verkligen är starkt av dig att stå emot demonerna som säger att du behöver förändra din vikt. Jag tänker ständigt på att jag vill gå ner, fast jag som du ligger på gränsen till normalvikt. Skulle vilja ha din styrka och kunna vara nöjd med mig själv som jag är.

Rock_faerie:

Jag tycker det verkligen är starkt av dig att stå emot demonerna som säger att du behöver förändra din vikt.

ååå, tack

Rock_faerie:

Skulle vilja ha din styrka och kunna vara nöjd med mig själv som jag är.

Försöker sända lite av min (visserligen ständigt borttynade) kraft till dig genom atmosfären...

Rock_faerie:

Men jag är impad att klarar att äta vad som helst - när som helst, fast i rimliga mängder.

men det har ju tagit sin tid... Under hur lång period var du som "sjukast"? Definierar du dig som "frisk" nu, i så fall, hur länge har du gjort det? För allt deta tar ju tid... Tyvärr är det ju så...
Denna sjukdomen tänjer verkligen på människors styrkor, fyy vad den sätter sina spår. Och starka sådana också. Det är nog tyvärr många som aldrig blir av med alla dessa "anorexia-ärr"...

TidenHarFåttFnatt:

men det har ju tagit sin tid... Under hur lång period var du som "sjukast"? Definierar du dig som "frisk" nu, i så fall, hur länge har du gjort det? För allt deta tar ju tid... Tyvärr är det ju så...

Jo det gör det verkligen, mycket längre än man tror tyvärr.
Som sjukast vara jag väl i ungefär 2 år, det var då jag kämpade var inlaggd på sjukhus och behandlingeshem och kämpade med tankarna och vikten. Nja, det är svårt att säga, jag definerar mig i stort sett som frisk, men eftersom jag fortfarande ständigt tänker på mat ch vikt,så känner jag mig inte frisk än. Så här har det väl hållt på i ca 1 år, då jag har träffat dietister och psykologer men ändå inte kommit framåt..
Du då?

TidenHarFåttFnatt:

Denna sjukdomen tänjer verkligen på människors styrkor, fyy vad den sätter sina spår. Och starka sådana också. Det är nog tyvärr många som aldrig blir av med alla dessa "anorexia-ärr"...

Ja gud ja, det gör den verkligen, man trodde att tankarna och det skulle försvinna när man väl gick upp till sin "friskvikt", men det har de inte gjort och inte vikthetsen heller 🙁 Jag tror nog att jag är en av dom som kommer att få leva med det här resten av livet, på något sätt i alla fall..

Rock_faerie:

Jag tror nog att jag är en av dom som kommer att få leva med det här resten av livet, på något sätt i alla fall..

samma här...

Rock_faerie:

Så här har det väl hållt på i ca 1 år, då jag har träffat dietister och psykologer men ändå inte kommit framåt..
Du då?

Var också som sjukast i ca 2 år.. men tyvärr har det gått rätt många år inom terapi utan att det gått framåt särskilt mkt.. men sånt där är ju så individuellt också. bara att kämpa på!

Rock_faerie:

Ja gud ja, det gör den verkligen, man trodde att tankarna och det skulle försvinna när man väl gick upp till sin "friskvikt", men det har de inte gjort och inte vikthetsen heller 🙁 Jag tror nog att jag är en av dom som kommer att få leva med det här resten av livet, på något sätt i alla fall..

Jag menade inget illa med mitt svar i den andra tråden, jag är i en liknande situation som du är.
Tankarna försvinner inte med en högre vikt, däremot får du förutsättningar som är 400% bättre.
Problemet som jag tror, är du fortfarande håller kvar vid en del rädslor och ursäktar dem med att t.ex "Jag kommer ju gå upp för mycket i vikt om jag inte gör såhär" eller att du försöker hitta olika slags regler att hålla dig till. Det fungerar inte.
Det enda du kan göra är att bestämma dig för att det inte längre är viktigt, tänk igenom det noga helt enkelt. Du behöver distans och du måste kunna tänka rationellt.

Normalt så har de flesta någon slags grundkänsla/grundtänk där de t.ex väljer sallad till middag om de ätit pizza till lunch. Att man känner efter ifall man är hungrig helt enkelt och vågar ta en portion extra, samtidigt som man inte ser varenda måltid som den sista och tvångsaktigt försöker ta vara på den.

Min kära mor är ett typexempel.
Hon äter lösgodis i princip dagligen, ibland några bitar och ibland ett halvt kilo. När vi äter pasta tar hon först en liten portion bara spaghetti med en stor klick smör på och sedan en stor portion med t.ex köttfärssås.
På kvällarna blir det mycket salta pinnar eller som sagt, lösgodis, och utöver det innehåller dagen ungefär 3 måltider.
Vikten ligger kring 65 och hon är strax under 180cm lång.
Hon har hittat en balans genom att hon vardagligt lagar mat med lättgrädde, en hel del grönsaker, magert protein och generellt nyttiga råvaror. Middagen är ofta en stor portion men lunchen brukar vara ganska klen och frukosten likaså. På helgerna föredrar hon vanligt vitt bröd typ baguette men hon väljer oftast att inte kleta på tjockt med marmelad utan nöjer sig med mellanbregott och skinka.
Det blir en slags kompromiss där basen är hyfsat energisnål och bra men där hon fyller ut mellanrummen med roligare varor och där hon inte tvekar till att ibland käka en hel påse chips.

Jag vet inte riktigt hur situationen är för dig men jag tror mig ha en aning.

Lycka till.

första månaderna var jag stenhård på å hålla på matschemat som jag åt när jag var inlagd. sakta men säkert släppte jag på tyglarna och gick ner 15.5kg i vikt igen. Har "lyckats" gå upp 4kg på det ungefär men pendlar mellan det jag väger nu och 2kg mindre typ. Jag är inte 100% frisk än, men jag mår sjukt mycket bättre än vad jag gjorde innan.

Jag äter inte 5-6 mål om dagen längre som jag gjorde tidigare. eller ibland gör jag det. jag äter när jag är hungrig men försöker alltid äta minst 3 mål om dagen å varierat. äter nästan alltid av alla delar av kostcirkeln, varken överdrivet nyttigt eller onyttigt. Jag tror du måste känna själv vad som är viktigast. jag tror det är bra å hålla matschemat ett bra tag efter behandling så man inte ramlar neråt igen...

Jag är i din situation, är fri från ätstört beteende, men inte från tankarna.
Jag slutade min senaste (sista!) behandling i januari i år, men fortstätter följa det matschemat. Långt ifrån slaviskt, tiderna kan variera mycket beroende på vad som händer, men jag vet hur och när jag BÖR äta. Inte för många timmar emellan, äta varierat - aldrig utesluta något pga rädsla, känner hunger ibland men ser på klockan för att påminna mig "Just det, måste ju äta mellis nu innan middagen". Oavsett om jag är speciellt hungrig eller inte - för jag mår bäst av det! När jag vet att jag håller på mina fem måltider mår jag som bäst fysiskt och absolut psykiskt - då slipper jag tänka på om jag ska snåla eller "har råd" med extra beroende på vad jag ätit innan. Det blir mindre komplicerat, inga frestande val att skippa mat.

Mitt normaltillstånd är att följa tre huvudmål och två mellanmål, men ibland händer det oväntade saker jag inte kan påverka (tex. försenat tåg) och då fixar jag det ändå. Tänker att jag ska äta lite mer till middagen för att kompensera om mellis inte hunnits med. Inte så att det är nödvändigt för min vikt, men ofta för att hålla tankarna rätt. Inte avvika mer än nödvändigt, men successivt allteftersom jag klarar av avvikelserna utan att må dåligt, släpper jag på reglerna. Lååångsamt.
Går alltid tillbaka till schemat när det blivit konstigt, för att inte få dumma idéer. Det är min trygghet.

Kan också säga att jag från normalvikt gått ner några kilo pga helt andra orsaker - och vill och försöker gå upp det! Min kropp fungerar ju ändå, men BMI 20 vill ligga på, mår bäst psykiskt då

Jag tror inte att ätstörning är något man måste leva med för resten av livet! Jag har varit svårt sjuk sedan jag var 16, kunde perioder inte ens tex ta i besticken (än mindre äta) - och nu gör jag (och äter!) saker utan att tänka på det som jag förut avskydde och vägrade mest av allt i världen.

Med stöd från omgivning och en bra kontakt med vården tror jag på fullt allvar att ALLA kan bli helt friska! Bara man VILL försöka sig på en förändring, TROR på sin egen styrka, och VÅGAR utmana sig även när det är svårt. När man INSER att man har ett helt liv att vinna - och att man förtjänar det!

Fjärilen:

Jag tror inte att ätstörning är något man måste leva med för resten av livet! Jag har varit svårt sjuk sedan jag var 16, kunde perioder inte ens tex ta i besticken (än mindre äta) - och nu gör jag (och äter!) saker utan att tänka på det som jag förut avskydde och vägrade mest av allt i världen.

gud vad underbart att höra. det inspirerar!!!!!

Det är förjävla skönt att ha papprena man fick av sin dietist kvar - om det är tungt någon dag går man till de första måltiderna, känns det bra kan man ta mål-måltiderna. Att följa kostråden hur mycket det än tar emot ibland ger resultat i slutändan. Vill citera allt Fjärilen sa!

fjärilen: Har du någon blogg? Din text var så sjukt inspirerande, verkligen!