(Observera! I den här texten kommer jag att öppna min själ och mina tankar för fri åskådan, i detta smått deliriska feberstadium, det gudsförgätna året 2008)

1987 föds jag, men min tanke fanns långt mycket tidigare.
Även om det bara är gräs och himlen bara är blå så är det så mycket extra som följer med på sådana dagar, det är även varmt och himlen ackompanjeras av en sol. Nog sagt.
Det är en känsla i var och en, även fast de är separata entiteter. Men flera är flera först om de buntas ihop och räknas samman.
Barnen brinner, och så även några jungfrur, allt rätt, allt är fel.
Vad är det svenska ordet ekvivalent till Patronize?
Och om ni ändå vill ha det så kommer ett Dold text: rim, men först mycket senare.

Livet är ett liv, så mycket står klart, för alla utom de förvirrade själar vars tankar sedan längde drunknat i sig själva, likt en paradox smälter de sakta, får tankarna att tänka på tankar, och deras natur, existens, debatt. Men ett liv, och även två går inte, separat, separat, separat, separat.
Vad jag minns och inte minns borde stå klart i den här texten, det som jag inte minns definierar det som står kalrt.
EGEN LUR GER TUR I SKUR, SKAPA EN EGEN MUSIK-KULTUR.

Men ett skrik, inte ett ljud, bara en själ, bara förvirring, som en kontrast mot känslan, den bra det vill säga, den dåliga är förträngd, den får inte plats här, även om den precis definierats och visat sig vara motsatsen till [blankt] (här skulle det stå ingenting, men jag vägrar eftersom det blir någonting i det fallet)
Jag gillade inte rimmet men det kändes nödvändigt, ursäkta att jag förklarade mig, även om du inte gillar det, och särskilt inte gillar ursäkten, den upprör dig, får dig att tänka lågt om mig, den tär på din själ, förändrar dina tankar och det gagnar inte någon, speciellt inte mig.
Det är det som är det faktiska felet, att ha fel om att ha fel det vill säga, upprepade gånger skapar det ännu mer fel, och det kommer inte att bli rätt, du kommer att hata mig, du kommer att göra allt för att låta mig veta det, även så, trots att du själv skulle må bättre av om det inte var så.
Kanske har min psykiska masochism smittat, men det kan jag inte veta, eftersom andra människor inte är jag, och jag kanske inte finns på den våglängden, vilket gör allt, och jag upprepar, allt, onödigt.

Ett radbyte och fem miljoner synapser senare, även tankar, det är ett konstant flöde, går inte att stoppa, och då menar jag att det verkligen inte går. Men det är ändå nyfikenheten som vinner till slut, vad är du för en undrar jag, hur fungerar du, vem är du? Jag har ännu inte definierat mig precist om identiteten på du, jag låter det vara öppet, för att slippa risken att vara enspårig.
Men är det mot min natur? Frågar du då, det vet jag inte svarar jag, jag vet fakriskt inte särskilt mycket överhuvudtaget, bara jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag.
Och kanske även alla ni, fast inte lika mycket, förundran är nog det ord jag skulle välja, det är farligt, och det är, ÄR.
Konstant, ibland även försök till utbyte, men oftast inte, det fungerar inte så, det kan det inte göra. Jag kan inte, det går inte, jag kontra du kommer alltid sluta med +1, men -1 ur en annan synvinkel, jag antar att det blir 0 till slut, med 1 poäng på jag-skalan, trots att det är otroligt betydelselöst.
Nej, så är det inte, relationer till andra människor är NEJ, ja är NEJ. Men ändå finns tanken, och viljan, som inte låter sig förträngas, vem är du? vad gör du här? varför intresserar du dig inte för mig? Jag är väldigt intresserad av mig själv, kanske, och jag betonar kanske, finns det månne andra som på samma spår av någon anledning vill dela resan?
Troligtvis inte, en är inte sex miljarder. Men däremot tio miljarder, fast samma alltså ändå en.

Det är en smärtfri plåga. Paradoxer, jag har alltid haft förtroende till paradoxer, de har följt mig, lockat mig, ätit min själ, kontrollerat mitt sinne, men kanske inte dåligt, kanske inte bra. Neutralt är svaret, precis som lagom, fast mindre anspråkslöst.
Det finns inga svar, men frågorna är oändliga, så borde även svaren vara, utsträckta över en odefinierbar måttenhet. Jag kan inte längre, det går inte, men det gör det.
Jag fanns även här från början av nittonhundratalet, inte som nu, och jag kan inte nå mig som jag var då, men det var tankar, det var observation, enormt mycket observation, men jag gillade det, jag älskade det, och när jag ibland finner något som återanknyter till det idag så blir jag glad, glad på ett vis som ingen annan människa någonsin skulle förstå.

Otroligt abstrakt, till synes osammanhängande, men som jag är säker på att jag tidigare nämnt så är delarna som lämnats ute bara existerande i mig, min existens, mina upplevelser, min själ, mitt sinne, det är jag, det är jag på ett sätt som till synes kontrar mig.
Ingen fattar, jag fattar, men sen gör jag det inte längre, jag kan däremot skriva för alltid, dela med mig av mina upplevelser, mina tankar. Små små fragment av allt, så mycket allt att ni aldrig någonsing ens skulle kunna begripa vidden av det.
Gör jag det här för mig eller för er? Det vet jag inte.
Att inte veta är en återkommande tes, som kontrast mot det jag vet, men det jag vet blir det som jag inte vet när koncentrationen hamnar på det, därför behövs det zen. Att slippa en del för att förstå en annan, att slippa ingenting för att förstå allt.

En koan, en oavslutad resa, som trots alltid framåt NEJ!
jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriver.
Det är inte osammanhängande, det är bara ni som tror det, ni vill det, för att ni, era tankar, jag, ingenting.
Jag vet ingenting om det, Ni, jag, vad? Jag vill av någon outgrundlig anledning alltid veta, och inte förräns jag är allt kommer jag att bli nöjd, 1 vill bli allt så är det bara.
Jag minns färg, jag minns form, men inget av det är allt och känslan inbegriper även det. Känslan är så mycket, mer än vad minnen är. Mycket mer, så mycket mycket mer att min själ gråter av glädje.
Ska jag fortsätta transkribera mina tankeprocesser? Kommer det finnas risk för alltför kraftig upprepning? Jag vet inte ens om jag har förklarat det tillräckligt, orden ni ser är inte bara ett ord, i mig kan de stå för en hel rad av betydelser, motsvarande mycket, upplevelser, tankar, åsikter, färg, form, ljud, allt, ett ord är allt.