Har alltid varit sur på folk som påstår att den är tiden, eftersom tiden är ungefär lika relevant som en linjal i sammanhanget, men tror jag börjar fatta grejen nu.
Om man kunde röra sig i den dimensionen så skulle man kanske se saker under hela deras existens, liksom, samtidigt gammal och ung, från atomer till konstellation till atomer till vidare saker. Samtidigt borde all rörelse vara en del av uppfattning pga mobila saker som djur och luft och grejer.

Det borde bli väldigt rörigt för en människa att kunna hålla reda på eller greppa överhuvudtaget, därför är vi bara kapabla att uppfatta 3 dimensioner, med dimensionen för förändring rätt diffus och konkret samtidigt eftersom vi lever i den, men inte riktigt kan uppfatta den annat än genom upplevelse.

Vad för typ av sinnen bör människan behöva utveckla för att kunna observera och existera i tiden utan att vara relativt till annat än fokus (gissning. I en äkta 4D-skapelse skulle man nog inte behöva fokus pga konstant), spekulera fritt hur en sådan livsform skulle existera och hur det skulle kännas.