Hej, jag är en tjej som snart fyller 17 år. Jag har aldrig haft kille innan och jag är oskuld och okysst. Ingen kille har någonsin erkänt att han har känslor för mig, så jag tror nästan på att jag är ointressant för killarna.

Jag har blivit kär typ... 5 ggr? Nu räknar jag inte med den gången som var i 4:an, som tydligen visade sig vara min allra första kärlek. Det kom jag fram till för några dagar sen.

Så jag blev kär i en kille i fyran.
Innan jag lade till honom på FB igår så trodde jag alltid att det var liksom... Småkärlek, barndomskärlek, att det var oseriöst. Men jag kommer ihåg hur det var. Jag längtade till skolan varje dag, jag blev förkrossad när jag fick reda på att han skulle byta skola. Han skulle dessutom flytta till en annan kommun, så idag bor vi väl 2-3h ifrån varandra. Inte långt men ändå.
6 år senare blev jag vän med honom på FB, alltså för några dagar sen.

Jag kände genast igen hans ansikte, inget konstigt med det, vi hade ju ändå gått i samma klass, fast bara i ett år dock. Men... Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg hans profilbild, hur snygg han hade blivit. Men då hade han inte accepterat mig som vän och då kunde jag inte ta en närmare titt på hans ansikte.

Jag skrev ett meddelande till honom om han kom ihåg mig, när han svarade blev jag bara spänd, han skrev att han inte kommer ihåg mig, det gjorde mig inte ledsen eller nere dock utan jag tänkte bara "jaha, det var la synd".

Han addade mig senare som vän, och då tog jag en närmare titt på hur han såg ut idag... Snacka om hur besviken jag blev... Hehehe. Hans profilbild såg bättre ut långt ifrån, han var inte så snygg som jag först tänkte mig.

Jag vet inte vad som hände sen, men jag liksom... Började tänka på honom mer och mer, även om vi inte har träffat varandra irl på länge. Det första jag tänkte på var "barndomskärleken höll sig verkligen efter 6 år", jag trodde att dessa känslor för honom hade försvunnit för gott, men tydligen inte.

Senare sa han att han kände igen mig, att mitt ansikte var bekant. Mitt hjärta hoppade över ett slag... Och jag blev glad, så klart.

Jag är rädd för att jag kan ha blivit kär i honom... Igen. Det finns liksom... Ingen chans att vi träffar varandra irl med tanke på att vi inte umgås med varandra alls, att vi började ta kontakt med varandra för bara några dagar sedan.
Jag måste helt enkelt försöka glömma honom så snabbt som möjligt.

Men nu till frågan: Är det vanligt att barndomskärlek håller sig efter så lång tid, även om man inte har träffat varandra på lång tid heller?

Annars syftade jag väl mest på att skriva av mig...