Det låter löjligt att skriva om och det känns som att jag ändå inte kommer kunna ändra på något genom att skriva ner saker och ting här men jag gör det ändå, känner ingen större lust till att göra något annat.

Jag ska börja med att förklara vad det är jag behöver hjlälp med (så man slipper läsa hela texten om man inte pallar): Jag känner mig deprimerad, dock olika mycket från dag till dag, och jag har känt såhär väldigt länge. Jag kan inte boka tid hos BUP eller gå till psykolog eller kurator, jag har inte tid med det (för mycket plugg) och jag vill inte att människorna i min omgivning ska veta om att jag är väldigt deprimerad.

Det känns som att det jag alltid kommer vara deprimerad, det är liksom en egenskap jag har - något som bygger upp min personlighet och mig själv som individ/person. Jag har drabbats av ångest och sådana nedstämda känslor som deprissioner sen jag var runt fem år, jag har alltid tänkt djupt inom allting vilket jag tror är som en slags grund till att jag ofta känner ångest och depp...
Jag är rädd för att bita ihop varje gång jag får en ångestattack för då kanske jag inte får ut min vrede och sorg osv. Jag vill däremot inte besöka psykolog, känner ingen vidare lust till det, ingen ork att ta tag i det eller erkänna för mina föräldrar som kommer reagera negativt på detta osv.

Jag känner att jag behöver prata av mig, inte skriva och låta någon annan läsa och hjälpa mig genom att kommunicera genom skrift, utan bara ha någon som orkar lyssna.
Jag pratar Väldigt mycket, jag älskar att diskutera och förklara (vilket jag är dålig på och det gör att mina förklaringar blir väldigt långa) men jag känner skuld mot personen som lyssnar ibland, jag känner mig extremt jobbig och då brukar jag stanna upp och avrunda min mening.
Jag har förlorat kontakt med många genom att ha tyckt synd om mig själv, och alla jag blir vän med förlorar jag till slut hur mycket jag än försöker anpassa mig och vara bra.
Jag har förlorat tron på att binda mig till människor, jag känner att jag älskar mig själv för mycket och därför har jag svårt för att tro att någon är bättre för mig än mig själv (svårt att förklara) men samtidigt känner jag mig hopplös och dålig och jag känner mig stressad vilket gör att jag tappar intresse för en massa saker. Jag hinner inte med något och jag orkar inte skriva mer för ingen kommer nog orka läsa mer 😛

Jaja, min fråga är: Har ni några råd, hur kan jag göra - finns det något annat sätt att bli av med ångest/depressioner än att prata av sig?
Känner någon likadant? Har någon känt likadant?

Jag är så himla tacksam för alla sorters svar!