Okok kommer låta som värsta desperata tonårstjejen men ni får stå ut. 
Såhär är läget.

Jag har aldrig varit kär, inte ens gillat någon litegrann så har ingen aning om hur jag känner. 
Det finns en kille i min klass. Första gången jag såg honom tyckte jag han var sjukt snygg, lång, smal, halvlångt ruffsigt hår, blå ögon och jävla kindben. Damn tänkte jag mest. Men det tänkte ju alla andra också så det var lite snack om honom ett tag sen var det ingen big deal längre. Man ser ju honom varje dag så man släppte det tillslut. 

Förra terminen pratade jag inte alls med honom. Jag höll mig med mina kompisar och han med sina. Men det har förändrats lite. Vi jobbade i samma grupp på ett grupparbete i fototeknik och då pratade vi lite med varandra. Han är inte alls som jag trodde. Han är rolig, charmig, snäll och har vettiga åsikter när det kommer till mycket. Han är försiktig och inte speciellt "på" som en del kan vara. Innan detta hade jag hamnat i en diskussion med en annan kille i klassen där alla tog hans ställning tills den killen jag snackar om kom och hjälpte mig, vilket jag uppskattade. 

På senaste tiden har vi pratat mer och mer, aldrig själva men tillsammans med andra i grupp. Jag är blyg så jättemycket säger jag inte men jag lär känna honom ju mer dagarna går. Han gillar samma sorts musik som mig, vi är samma stjärntecken och sånt. Jag har svårt att tycka om och lita på folk men jag tycker om honom, mer än vad jag tycker om andra i klassen. Det är inte så att jag tänker på honom hela tiden eller saknar honom närnjag inte ser honom, men det är någonting. Kanske inbillar jag mig det bara, för vi känner knappt varandra egentligen, vi har bara pratat några fåtal gånger och han och jag är på helt olika nivåer. Han är en snygg och populär kille från en rätt fin del av stan, medan jag är en rätt ful, opopulär tjej från en förort ingen hört talats om.

Jag vet inte vad jag känner ärligt talat. Hur känns det när man gillar någon? Har nästan aldrig känt såhär förut.