Jag har aldrig skrivit i andra person förut, så det är lite av ett experiment det här.

Du vaknar liggandes på den högra sidan av kroppen i din säng med ena armen under huvudkudden och den andra framför dig, täcket i en enda röra vid midjan. Klockradion bredvid sängen har inte ringt än, men då du sedan en tid tillbaka börjat vakna av dig själv om morgnarna så är du inte direkt förvånad. En långsam blinkning senare sätter du dig upp på sängen, fötterna landar på den gröna ryamattan på golvet med en först lite kittlande och sedan varm, mjuk känsla. Du överväger att lägga dig ned igen, men den sekundlånga resan från dröm till verklighet är över och du ställer dig istället upp, sträckandes ut armarna i luften för att sedan justera underkläderna som placerat sig alltför högt upp mot midjan. Ett tungt andetag, och ännu ett.

Persiennerna i fönstret på väggen framför dig är neddragna och utanför är det fortfarande mörkt. Taklampan är släckt. Det svart- och vitmönstrade linoleumgolvet känns hårt och kalt mot fötterna medan du går fram till strömbrytaren, som till din förvåning inte fungerar. Du suckar och vänder huvudet mot klockradion, den är oläslig. Siffrorna är där, men du kan inte förmå dig att tyda dem; det går bara inte. När du också lägger märke till det glödande skimmer som omgärdar vartenda objekt i rummet går det långsamt upp för dig att du aldrig lämnade sängen. Du drömmer, uppenbarligen, men är ändå vid fullt medvetande. En kuslig känsla av separation från din fysiska kropp infinner sig, och du inser att dina sinnen fungerar precis som i vaket tillstånd. Övergången från dröm till verklighet var visst längre än du trodde. Din ena hand har ett finger för mycket, i övrigt ser allt normalt ut. De fyra väggarna är blå och överkastet på sängen grönt, som vanligt, och den vita trädörren leder ut till vardagsrummet. Du nyper dig hårt i underarmen, det svider.

En, två, tre, fyra, fem. Sex, sju, åtta, nio, tio. Antalet fingrar stämmer överens med verkligheten igen och du kommer på dig själv med att kisa när solljuset plötsligt börjar tränga in igenom persiennerna. Du har uppenbarligen vaknat. Eller var du vaken hela tiden? Känslan av att vara separerad från kroppen övergår till paranoia när du inser att du inte längre kan lita på dina egna sinnen. Hallucinerar du? Var går gränsen mellan verklighet och sömn, och på vilken sida av denna gräns befinner du dig? Du anar en känsla av panik och kväver impulsen att ställa dig och skrika.

Klockan fungerar igen. Den är elva, det är lördag. Förbryllad över din upplevelse går du mot toaletten för att tillfredsställa ditt behov av urinering och hygienhållning. Du har fortfarande en väldigt distanserad känsla i kroppen och för att vara på den säkra sidan knackar du den gula tandborsten mot badrumsspegeln. Den låter som den ska göra och under borstningen funderar du över hur dagens timmar bör spenderas. Du pratade med Peter över telefon igår, han ville fika vid ettsnåret, och du måste se till att köpa de där skorna idag. Sagt och gjort, du duschar och äter en lätt frukost bestående av ett stekt ägg med peppar på och en kopp kaffe framför TVn i vardagsrummet. Den visar ett nyhetsinslag om Sveriges inrikesekonomi, knappast ett ämne du brinner för. Mannen i rutan bär en mörkgrå kostym och röd slips, hans ser ut att vara i fyrtioårsåldern och hans hår är lite gråsprängt. Under honom susar aktienoteringar från vänster till höger; företagsnamn med små pilar bredvid sig samt en siffra och procentsymbol. ”Allra bäst har Sony Ericsson presterat”, säger han med en monoton röst och ser in i kameran, ”och du borde hoppa ut genom köksfönstret för att avsluta din miserabla ursäkt till liv”.
Du tappar kaffekoppen i knät och flyger upp, turligt nog var den nästan tom och du skållades inte av den varma drycken, varpå du stirrar mot skärmen. Vad i helvete?
”...och Dow Jones har gått ned med en halv procent. Detta avslutar ekonominyheterna, tack för mig”. På gränsen till sammanbrott lutar du dig mot väggen och stirrar in i den. Hundra tankar susar förbi och funderar över vad som egentligen händer med dig, samtidigt som paniken återkommer, nu starkare än innan. Än någonsin. Du brister ut i gråt, men är inkapabel att fälla en enda tår, och slår näven i väggen. Fan, fan, fan, FAN!
Du andas tungt, delvis med näsan, och känner en ofantlig stank. När du ser ned på din kropp noterar du att den ser ut som den alltid gjort. Dina vita underkläder är rena, ändå får du kväljningar av denna odör du nu uppfattar. Reflexmässigt rycker din högra arm till av känslan av att något kryper på den och vid närmare inspektion märker du att det snarare är något som kryper inuti den.
Du lägger armen under näsan och drar in lukten varpå din kropp snabbt böjer sig och du spyr okontrollerat. Vad det än är som kryper i din arm så stinker det å det grövsta. Kring dina nakna fötter formas av varm pöl av magsyra och galla.

Panik, frustration, ångest och behovet av handling. Alla känslor infinner sig på samma gång och innan du vet ordet av står du med en kökskniv i vänsterhanden med vilken du försöker lokalisera de krypande små liven i din högra arm. När det kalla stålet tränger igenom huden och skalar bort en stor del av din underarm inser du vad som egentligen hände. Stanken drunknar i smärtsignalerna som strömmar in i din hjärna samtidigt som blodet forsar i en strid ström mot golvet.
En del av smärtan försvinner när du hamnar i chocktillstånd, och du sätter dig ned med ryggen lutad mot väggen. Du hinner inte fundera över något innan det svartnar för ögonen.

* * *

Du vaknar liggandes på den högra sidan av kroppen i din säng med ena armen under huvudkudden och den andra framför dig, täcket i en enda röra vid midjan. Klockradion bredvid sängen har inte ringt än, men då du sedan en tid tillbaka börjat vakna av dig själv om morgnarna så är du inte direkt förvånad. En långsam blinkning senare sätter du dig upp på sängen, fötterna landar på den gröna ryamattan på golvet med en först lite kittlande och sedan varm, mjuk känsla. Sedan lägger du upp benen på sängen igen, drar täcket upp över axlarna, och somnar om.