Har aldrig gråtit så mycket som jag nyss gjorde. Jag har inga vänner, skolkar för att jag är rädd för skolan, klarar nästan inga ämnen och mina föräldrar älskar mig inte.
Min farsa brydde sig inte när jag brukade bli hotad med kniv av min styvmorsa.
Min riktiga mamma lämnar mig hela tiden och kommer tillbaka typ 4 år senare. Hon är drog beroende och bryr sig mer om sitt beroende än sin egen son.
Mina "kompisar" pratar skit bakom ryggen om mig. Jag pratade med en kompis förut via SMS. Jag konfronterade honom om att jag hade hört att han hade pratat lite om mig. Han bad om ursäkt två gånger och väntade på ett svar. Jag svarade inte. Senare idag så låtsades jag vara sjuk för att undvika skolan, så randomly så kom en annan "kompis" till mig fast jag sa "Du borde ha ringt.." och "Jag är sjuk så du borde inte vara här", men han bjöd in sig själv. Han sa att min andra "kompis" hade väntat på ett svar där jag skulle ha sagt att det var okej.
Det är inte okej. Inget är okej. Jag har inga vänner alls. Det är inte första gången som dom har hånat mig bakom ryggen. Dom har också sett mig bli slagen och sparkat medans jag ligger på marken och blöder. Dom stod bara och kollade på. Dom var 4 och gjorde inte någonting, bara kollade på tills jag har blivit slagen i cirka 10 minuter och jag ligger nästan avsvimmad på marken tills en kurator kommer. Ingen i skolan har respekt för mig och brukar ofta tränga sig före mig. När vi äter i matsalen så väntar ingen på mig. Dom väntar inte heller på att jag ska sluta min lektion (jag går i ett lättare klass). Dom kallar mig idiot och skrattar åt min intelligens för att jag är lätt distraherad och svårt att koncentrera mig.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde nyss. Jag var inne på toan i cirka en timme och bara grät tyst. Mitt liv har ingen mening alls och jag har inga vänner. Jag är helt ensam och har ingen att vända mig till.
vad hade han sagt då?
Dan_the_ironman:
vad hade han sagt då?
Att jag var otacksam och efterbliven.
simommrt1:
Jag är helt ensam och har ingen att vända mig till.
Varför skriver du här om dina problem? Utifrån dina videos verkar du intelligent nog att förstå att ett forum som UM inte kan hjälpa dig i din situation, endast guida dig.
Kontakta Socialen, förklara att som du bor nu fungerar inte, jag har läst i dina tidigare trådar att du flyttats runt, varför fungerade inte det? Vad fungerade inte? Detta är saker du behöver ta upp med någon som arbetar med att få dig lycklig. Du skall vara ärlig med sådana personer som du är här.
Jag kan inte säga vad du kan eller bör göra. Men jag tror att den första förändringen sker i ditt huvud där du säger nej till att detta fortgår. Successivt kan du förändra sig själv genom att sovra bland dygder och beteende som ger upphov till dessa negativa stunder.
Det är absolut inte ditt fel, men det är ändå svårare att trashtalka eller hota en person som är varmhjärtad.
Eller gör som jag, håll käften i ett halvår och ser hur det tar dig i utvecklingen. Givetvis ej helt, då ses su som psykopatisk. Jag rekommenderar inte det här ty man må hålla en bra uppfattning om vad som är rätt väg så att man inte bara omsluts att riktigt mörker.
Precis som svårigheten i att hantera vardagen, då ligger det svårigheter i att förändra den också. Ingen tuff situation kan lösas utan att man utsätter sig för rädsla, obehag som sedan alstrar framgång.
simommrt1:
tt jag var otacksam och efterbliven.
Vad hade du gjort då?
Det låter jävligt tungt. Jag har vissa saker gemensamt med dig, och när det är som värst känns det som att hjärtat skall gå sönder, eller bara sluta fungera typ. Jag vet inte riktigt vad du kan göra, självklart kan du söka hjälp - antagligen genom ungdomsmottagningen, BUP eller SOC, i och med att du inte verkar få något stöd från kompisar.
Det gör mig ledsen att du har sådan jävla tillvaro. Utifrån det du skriver verkar inte dina familjeförhållanden hållbara heller och behöver ändras på.
