Det finns ingen anledning att bli mer än 25 år gammal, vid det laget är den ungdomliga naiviteten död och man är så känslomässigt utarmad av alla tragedier och misslyckanden att man inte kan känna någon genuin glädje längre, ens liv efter den punkten går ut på att försöka hålla sig levande mellan alla katastrofer som konstant sker, människor i ens närhet dör av i drivor, man är alltid stressad över att hinna med poänglös byråkrati i ens liv och man inser att alla drömmar och planer man någonsin haft aldrig kommer att bli av, man har nått sin absoluta topp och kan inget göra annat än att slå sig ner där och försöka låtsas att det är någon form av självändamål att upprätthålla ett status quo så gott det går.

ok, blev lite längre än vad jag hade tänkt mig, de två första meningarna skulle ha räckt. I alla fall så är jag nu äldre än Jimi Hendrix och Janis Joplin någonsin blev.