(det är inte jag som skrivit texten, jag betraktar mig inte som religiös men jag ska läsa Spinoza i cirkel framöver, det kan sluta hur som helst!)

Från ESF i Malmö, september 2008

Problemet med att kalla sig ”troende” är att det förväntas återspeglas på våra åsikter. Gud betraktas som en politisk varelse, ett regelverk och livsstilsprogram som du och jag ska tvingas utgå från i vårt rationella tänkande och inte minst i vårt handlande. För mig är Gud det absolut motsatta, anti-politiken och anti-rationalismen i dess renaste form. Han behöver inte motiveras, utan är en del av mig när jag behöver honom/henne/det.

Gud kan omöjligen förstås eller ens förklaras med något så världsligt som argument eller exempelvis texter som den här. Min närhet till honom finner jag i det som blir kvar när jag skalar bort det som vi vanligtvis kallar ”tänkande” och ”handlande”. Där finns en känsla, viljan till kärlek, frid och harmoni. Mitt hjärtas strävan efter fullkomlig ro.

Gud i rationalismens era
Men så kan man fråga sig om denna hjärtans strävan efter harmoni inte är en helt naturlig reaktion på den kaotiska värld jag föddes i. Kan inte tron på att mitt ”oros tomrum” går att fylla med Gud, bara vara det opium så ger mig mening i en trist dag på jobbet? Mitt intellekt skulle inte förneka det en sekund. Å andra sidan är hjärnan sällan svårövertygad om jag bara har hjärtat med mig.

Tron på att världen kan systematiseras och rationellt förklaras in i minsta detalj fyller exakt samma funktion som Gud. Med vetenskapen vill vi begripa vår ångest, vår kärlek, vårt hat och kanske rent av självaste döden. Alla frågor har ett svar och vi är inget annat än våra egna tankar och den fysiska värld vi betraktar. Kan vi förklara världen så kan vi även förklara oss själva. Fysik och metakognition ersätter gamla pergamentsrullar och mystiska traditioner.

Rationalismen blir således den moderna, sekulära kapitalismens religion – dess absoluta dogm. Vi är födda i en tid där allt och alla ska vägas, mätas och sorteras. Allt har sin plats, inte i en gudomlig ordning, utan i en kapitalistisk. Kreativitet, kärlek och omtanke måste motiveras, allra helst ska det vara lönsamt. I min identitet som arbetare, som produkt, glömmer jag bort mig själv, mitt inre. Vägen tillbaka finns inte i bönen utan i en bok på Åhléns. Dr. Phil och Vetenskapens värld blir mitt nya opium.

Gud är mer än åsikter
En sådan kultur sätter även sina spår i kyrkan. Dit söker sig den som fruktar förändring, som vill ha en tillhörighet och gemensamma värden. Kanske även den som vill ha andlighet. Men församlingarna går från att vara en gemenskap med varandra och Gud till att bli ideologiska föreningar. Ordet, eller den egna tolkningen av Ordet, tycks bli viktigare än den religiösa upplevelsen. Vi får homofobi och förakt för det annorlunda, där vi egentligen skulle ha kärlek och gemenskap med Gud.

Gud är alltså inte politisk, åtminstone inte för mig. Han är den andliga upplevelsen, kärleken. Jag är i gemenskap med honom när jag inser att kärleken är större än allting annat. Inte på ett intellektuellt och tankemässigt plan, utan när jag förstår och känner det i hjärtat. I den känslan går det inte att bli annat än religiös, livet får en helt ny innebörd.

Gud är större än politiken, för vad kan vara större än kärleken? Min förståelse av det som är världsligt, alltså samhället och politiken, kommer aldrig att bli gudomligt. Förståelsen är ju min. Däremot måste jag tro att om min avsikt är uppriktigt kärleksfull, både för mig och för mina medmänniskor, så ska jag följa hjärtat. Inte för att det år gudomligt, utan för att Gud vill att vi ska välja kärleken.

Att förstå Gud som ett kärlekens väsen och att ta med kärleken in i politiken är inte att göra Gud politisk. Det är först när jag tillskriver honom åsikter som jag gått in i den fällan, och i ett så djupt avgrundshål hoppas jag aldrig att jag hamnar. Däremot kommer min gudssyn alltid att återspeglas i hur jag ser på samhället och andra människor. Tomhet och hat kommer aldrig att bli gudomligt, inte för mig.

Kapitalism är tomhet
I min förståelsevärld är kapitalismen någonting avskyvärt. Vi föds in i sociala relationer där var och en ska sköta sig själv, men där ingen som vill leva ett värdigt liv kan avvika från ordningen. Produktionen baseras inte på våra eller andras behov, och arbetet vi utför är aldrig något vi kan relatera till. Jobbet blir den plats där vi drömmer om att vara någon annanstans, där vi lär oss förstå och acceptera meningslösheten. Vi som inte accepterar denna tomhet kallas bråkmakare.

Men vems sida ställer sig Gud på egentligen? Den som vill göra något vackert av hans mästerverk, som vill hitta mening i varenda liten minut, eller den som accepterar tristessen och tomheten som en naturlig del av den fullkomliges skapelse? Jag har inget svar, men måste som sagt tro att en strävan som drivs av kärlek och omtanke alltid är godkänd.

Såhär innan avslutningen tänkte jag att det kunde passa bra med ett citat ur Jesaja som länge tilltalat mig något oerhört. Det förklarar min bild av ett mänskligt paradis ganska bra:

”De skall bygga hus och bo i dem, odla vingårdar och äta deras frukt. Det de byggt skall inte bebos av andra, det de odlat inte ätas av andra”
(Jes 65:21 – 22)

En dag så ska vi äta vår egen frukt och efter apostlarnas exempel fördela den efter behov, åtminstone om jag får bestämma.

På bloggen kommer det att dyka upp texter om detta. Delvis av mig och delvis av en kompis, som också har en hel del tankar att lufta i ämnet. Vi vill kanske sätta vårt perspektiv på hur Jesus eller någon annan religiös frontfigur sa något fett, kanske på hur kommunism skapar möjlighet till omtanke, mystik och verklig mångfald. Vi får se vad den kommande vintern inspirerar till. Hur som helst är vi även nyfikna på andras erfarenheter i ämnet. Berätta gärna!

Länge leve kommunismen! Halleluja!

I Gemenskap