Jag är en tjej som i höst börjar gymnasiet. Allt känns minst sagt skit nu.

När jag var yngre betedde jag mig alltid så snällt och perfekt, för när jag satte mig emot mina föräldrar kändes det som att jag blev motarbetad. Kan väl säga att jag inte tagit alla de steg jag hade behövt ta vid det här laget och det är jag så himla arg för! Om mina föräldrar istället sagt att "gör det här, ta kontakt med den och den" när jag var yngre hade jag antagligen varit mycket säkrare nu. Och då menar jag innan tonåren. istället höll de kvar mig i min ensamhet, hjälpte mig inte i att ta plats och kontakt med nya. Som att de var rädda för att jag skulle bli skadad.

Nu förväntas det liksom en massa av en, vilket är självklart att det gör. Men så sitter jag här utan nåt socialt liv, endast nån person jag hänger med då och då. Och det värsta är att vi flyttade runt så mycket när jag var yngre, så jag hann aldrig låta det ta sin tid och steg för steg få vänner. Nu kan de liksom inte lösa något för mig, och vid det här laget ska jag göra en massa, känna folk och leva livet, både på gott och ont typ. 

Ibland vill jag tillbaka till min "fjortisperiod"och göra om den, få vara med i ett gäng utan att bli ignorerad av alla andra. Ha nån fjortisfylla och kunna lägga det bakom mig sen, att inte jämt ha varit så "perfekt", att ha fått göra misstag. 
Det begränsade mig så mycket och nu känns det så självklart att man ska vara säkrare på sig själv och vad man vill.

Hade anorexia för några år sen och sen när jag hade återhämtat mig lite från sjukhustiden blev jag ännu mer ensam. så fort jag sen försökte slå mig fri från att sitta hemma och deppa genom att för en gångs skull bli arg, blev mamma alltid så jävla orolig och skyllde på att det var "anorexian som spökade". Det kan hända t.om idag trots att inte ett spår av den finns kvar. Jag har mao inte fått bli arg utan att det ska skyllas på något annat. så ser det ut för mig idag och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Är helt enkelt en social person som blivit rädd och tillbakatryckt av folk som inte gett mig en chans och inte längre vet vem jag är för att jag inte riktigt fått chansen att veta det.